New York, summerar Julius i nigerianen Teju Coles mästerliga debutroman Öppen stad, tog sig ”in i mitt liv i promenadtakt”. På samma gång blev han en klassisk litterär typ, flanören, en figur som upprätthåller ett visst avstånd till sina medmänniskor, delvis för att kunna iaktta dem obehindrat, delvis för att kunna reflektera och fördjupa sina intryck. Coles text böjer nämligen ofta av och blir till vindlande och egensinniga essäer. Andra gånger kan man få en känsla av att han lägger pennan åt sidan och talar direkt till läsaren.
Men att promenera blir också en mental fråga för Julius; det ger honom ”andrum” från det ”strikta tankeklimat” som hör ihop med hans arbete. Han är doktorand och praktiserar som psykiatriker på ett sjukhus.
Samtidigt är romanen också en fantastisk guide. Julius strövar omkring på gator och torg, går in på museer, ser utställningar, besöker biografer, lyssnar på föredrag, blir stående på kyrkogårdar, stannar till framför statyer och granna hus eller tar en kopp kaffe på något fik.
Man behöver nog inte besöka New York, får jag för mig, man kan köpa hans bok i stället! Bäst blir förresten hans stadsbilder när han vrider dem in mot poesin.
Romanens ramverk är alltså promenaderna i staden, de hakar i varandra och rullas ut i alla riktningar och förvandlar bitvis boken till en serie litterära reportage. I motsvarande grad tunnas epik och handling ut. Det som ändå ger Öppen stad en stark framåtrörelse är de spännande människor Julius möter, de stiger in i berättelsen och blir till utsökta porträtt.
När Julius rör sig i de kinesiska kvarteren är det som om han snubblar ”in i en reva i tid och rum”, tänker Julius. Men det vimlar av sådana revor i romanen. Den är till allt annat en briljant historiebok där olika epoker glider in i varandra.
Först långt in i boken börjar Julius berätta om Nadège, den kvinna han nyss levt ihop med. Och först mycket sent berättar han om en annan kvinna, liksom han från Nigeria. Mötet med henne gör att han själv hamnar i ett delvis annorlunda ljus. Om hon nu inte är galen.
Det har på det hela taget varit en oavbruten njutning att läsa den här romanen, särskilt samtalen; de är bräddfulla av minnesvärda formuleringar och briljanta analyser.