Ända sedan jag läste Philip Pullmans Guldkompassen, första delen i en fantasytriologi som delvis utspelar sig på Svalbards isvidder, har jag älskat kalla böcker. Att försätta en fiktiv karaktär i ett ofattbart kyligt landskap gör det närmast omöjligt att inte ge läsaren en mycket sinnlig upplevelse – jag läste Guldkompassen en brännhet julidag och började nästan frysa trots att jag svettades.
Egentligen är det en beskrivning av bra prosa: text som blir fysiskt förnimbar. Så när jag tog mig an Josefin Holmströms debutroman Antarktis, vars baksidestext utlovar en resa i polarforskaren Robert Falcon Scotts fotspår, dreglade jag nästan av iver över att få återuppleva detta märkliga fysiska fenomen.
Romanen är skriven i jag-form och handlar om Gertrude, som tillsammans med ett antal forskare beviljas resetillstånd till Antarktis. Hennes ambition är att skriva om Scott, Amundsen, hjältemodet och äventyret.
Väl på platsen utvecklar Gertrude ett slags dubbelt medvetande, hon får in Scotts frekvens, och under sin egen vandring genom världen av is vävs hennes upplevelser samman med hans. En stor del av hennes tankar kretsar också kring ett ungdomstrauma, samt en av de andra expeditionsmedlemmarna – Jonathan. En bakgrundshistoria vecklas långsamt ut.
Till en början irriterade detta mig, att Gertrude trots sin priviligierade situation – hon befinner sig på Antarktis! – lägger så mycket energi på att grubbla över en man. Men jag inser också vilken förståelse Holmström har för den mänskliga psykologin, och att hon vet att använda sig av denna för att skriva sin roman. Det känns pinsamt träffsäkert att placera en karaktär i ett så mäktigt sammanhang, men istället för att oavkortat begrunda det låta henne snegla mot snyggingen i hörnet.
Det finns en dystopisk lockelse i den ödsliga och symboliskt laddade miljö Holmström har valt. (Romanen inleds dessutom med ett citat ur T.S. Eliots The Waste Land, vilket sätter tonen perfekt.) Bara omgivningens färg och vidd ger en mängd associationer. Renheten, oskulden, sorgen, döden. Det oskrivna bladet. Att dessutom ge sig ut på en resa i allt detta – och rent symboliskt, in i det omedvetna – är ett risktagande av episka mått.
Precis som förväntat utmynnar berättelsen i en kris; en vilsen människa ute på isen. Men det gör ingenting. Det gör heller ingenting att jag inte börjar frysa. För detta är en psykologisk skildring där författaren använder sig av yttre omständigheter för att förstärka upplevelsen av den utmaning det innebär att ta itu med sina egna minnen. Att ta itu med sig själv. Och Holmström lyckas att placera även mig där ute i det okända. Kanske känner jag inte kylan från isen, men jag hamnar djupt inne i ett mänskligt medvetande. Och det är en expedition som kan vara farligare och mer fysisk än vilken resa till Antarktis som helst.