Ljusgrönt för våren och ungdomen, aska för döden. Och en blödande mun hämtad från klichén/actionrullen/poplåten ´Let There be Blood´ som travesterar Första Mosebok och kan avlockas en dubbelmening. Men som vanligt hos Anna Hallberg en mer abstrakt sammanfogande figur: vertikalen, stigningen och fallet, livsträdet och dess rötter, närda av askan.
Anna Hallberg har mer än någon företrätt dagens ”konceptpoesi” som hon föredrar kallar den. Ljusgrönt och aska är titeln på hennes femte poesibok – ”diktsamling” bör man nog inte säga om en så symfonisk komposition med övergripande storform men sprucken syntax i detaljerna.
Boksidan har tre fält med skild typografi. Överst ett lugnt flöde av sinnesretande ord för mest färger i naturen och synnerligen grönt, men instoppade modernitetsmarkörer som trafikljus, neon. Här är det som att tiden tickar fram regelbundet och sammanhållande.
I mitten finns ett sedvanligt sprängt språk som oupphörligt bearbetar temat stegring-fall: som bubbelpelaren i kolsyrat vatten, som hur den fallande askan väcker vårlöken och den stam som ska bära vårens lövkrona.
Hela tiden projiceras på språkets upphov, också i strupen, och signalorden väcker klangassociationer och ordsprängning.
Den nedre ytan har mer sammanhängande frivers, framförallt på temat en leende blodig mun men också speglande temat om livsträdet. Den blodiga munnen väcker tanken på den ironiska dubbelmeningen i travestin på Första Mosebok: sett till mänsklighetens blodiga historia är det en dystopisk bild. Men den kan också associeras med det enskilda barnets födelse / ”blodsbandet” och det är denna tolkning som tillsist segrar i ambivalensen.
Det är ovanligt mycket metaforer här för att komma från en konceptpoet men de krackelerar ju också i smältan av språkarbetet.
Här finns en mer tydlig storform än jag sett i andra ”språkmaterialisters” verk och detta väckte mitt intresse tidigt. Man måste arbeta sig in i dessa texter men i fallet Anna Hallberg får man en mycket tydlig belöning.