Det finns berättare. Och så finns det sådana berättare som Almudena Grandes, som med prosa som medel ger både njutning och insikt till läsaren. I Pojken som läste Jules Verne handlar det om ett sår som aldrig tycks läka, det spanska inbördeskriget och tiden efter då generalissimo Franco styrde med järnhand. Romanen utspelar sig i huvudsak 1947-49 och i Andalusien, byn Fuensanta de Martos i Jaen-provinsen.
I berättelsens centrum finns nioårige Nino, vars pappa är en fattig civilgardist med uppgift att hålla ordning i närområdet men även likvidera “banditer” som gömmer sig i bergen. Partisaner vill inte så få av byns befolkning kalla de uppe i bergen som leds av en mytisk person med namnet Cencerro. Och signifikativt för hans och hans gelikars skugglika tillslag mot regimens bastioner, är efterlämnade sedlar av olika värde.
Mellan byn och bergen, i en övergiven kvarn, bor Pepe med smeknamnet Portugisen. Han blir Ninos vän och den kanske viktigaste personen för pojkens resa från en lite sjuklig och utlämnad liten kille, till en yngling och långt senare en man som lärt att det ögat ser inte självklart är hela eller ens delar av sanningen.
Jag trodde aldrig jag skulle citera Mario Vargas Llosa, men han säger: ”Almudena Grandes är en av vår tids största författare. Med sin senaste roman bevisar hon detta. Den imponerar genom sin bredd och sitt djup och känslostyrkan i det som berättas”.
Nobelpristagaren har rätt, och humor har hon också trots att hon skildrar ett spanskt trauma som “aldrig tycks ta slut”. Men berättelsen är som titeln kanske framför allt en lovsång till fantasin och litteraturen. För det är när Nino, efter plikten mot pappa att gå maskinskrivningskurs hos Dona Elena, ser hennes bibliotek och får låna Kapten Grants barn av Jules Verne som en ny tid randas för den lille.
Kärleken är inte av fysisk art för lille Nino, men han känner att han drabbats i hjärtat när han ser Elena. Och han både ser och hör om den i byn. Och det konstiga är att den, kärleken alltså, stundom är blind och kan bortse klasstillhörighet och andra skrank. Jag kan stundom tycka att Grandes gör Nino lite väl lillgammal och så kallat förståndig, men i stora hela är det inget som stör.
Det här är ett krig och det kommer aldrig ta slut, är ett sorts mantra boken igenom, och till och med namnet på sista kapitlet i romanen. För Almudena Grandes är det så, vilket ligger grund varför hon skrivit romanen. Vän av ordning tycker troligen tvärtom att tiden borde läkt att alla sår; Franco är död, Spanien är en demokrati och så vidare.