Jag tror det var författaren Göran Hägg som i sin skrivhandbok sa att en bok skriven i jag-form i princip alltid innebär att författaren ganska omgående placerar sin huvudkaraktär framför spegeln. För att jaget ska betrakta sig själv och därmed förmedla sitt utseende till läsaren. Så sker även i Johan Klings nya roman, Glasmannen, redan på sidan 11. Greppet får mig att tänka på Äcklet (La Nausée) av Jean-Paul Sartre, som innehåller en liknande scen. Den boken handlar om en man som blir allt mer plågad av det absurda Varats vidrighet.
Kanske är anspelningen medvetet gjord, för anledningen till att Klings huvudperson – Felix, 44 år – ställer sig framför spegeln, är just för att begrunda om det var honom de två kvinnorna på gatan tidigare samma dag refererade till som ett ”äckel”. Båda romanerna handlar också om personer som känner sig främmande inför sina liv. Men Äcklet är sprungen ur den komplexa tankebyggnad som kallas existentialism. Glasmannen är förvisso en skildring av en existens. Av ett mänskligt subjekts desorientering i världen. Dock med helt andra premisser.
Felix säger upp sig från sitt jobb utan att riktigt veta varför. Han slutar betala hyran. Driver istället planlöst runt på Stockholms gator, funderar på hur det skulle vara om han hade varit en annan, en person med en dyrare livsstil. Om han hade varit rik. Och plötsligt händer det, han får veta att ett stort arv väntar honom. Ett sexsiffrigt belopp. Allting förändras genast. Han planerar för framtiden, vågar umgås med kvinnor och får en kompis på biblioteket.
Romanen är prydligt skriven. Skulle kunna användas som mall för att illustrera den dramaturgiska kurvan. Även som ett moralexempel på hur människor begagnar sig av ting i självförverkligande syfte. Felix köper nämligen en dyr paletå på NK, en överrock, som gör att han åter känner sig som en människa. Han blir sedd. Respekterad. Att Kling här alluderar på Hjalmar Söderbergs Pälsen är uppenbart. Novellen om en man som får låna häradshövdingens päls, och iklädd denna blir uppfylld av lyckokänslor samt får ett helt nytt självförtroende. Ser plötsligt världen på ett nytt sätt. Precis som Felix gör, när han får veta att han ska bli rik.
Jag vet inte om det är för att jag har läst liknande skildringar (eller för att det helt enkelt finns för många), men mig erbjöd denna roman inga överraskningar. En självupptagen och handlingsförlamad man isolerar sig och går, utan att egentligen tänka så mycket, in i sitt eget huvud. Det passar förstås inte alls ihop med det prestationsinriktade och socialt krävande samhället. Så det går utför. Idén om att bli förmögen hägrar framför honom. Driver honom. Precis som den driver så många andra.
Glasmannen är en skildring av en ensam människas utsatthet. Av hur det kan gå. I all enkelhet. Av hur ”livet går sin gilla gång” oavsett hur man mår. Känns som en logisk uppföljning av Klings lovordade debutroman Människor helt utan betydelse. Lika strikt prosa. Lika förstummade människor. Lika skickliga små vändningar. Fint gjort, visst. Men mig glider denna roman förbi ganska obemärkt.