Att läsa innebär alltid att förflyttas till en annan värld. Ibland till en värld som liknar vår egen. Mikael Niemis Pajala, till exempel. En annan variant är att göra som Torgny Lindgren, hitta på nya platser som ligger någonstans i Västerbotten men som är omöjliga att finna på en karta. Vissa författare tar dock eskapismen ett steg längre och skapar nya, magiska världar som går att komma till genom olika ”dörrar”. I C.S. Lewis böcker kom barnen till Narnia genom en stor garderob. I Harry Potter måste de talangfulla ungdomarna springa rakt genom en pelare på perrong 9 ¾ på King’s Cross för att hitta tåget som tar dem till Hogwarts. Alice ramlar i sin tur genom ett kaninhål för att hamna i Underlandet. I ett beläst barns ögon måste världen vimla av möjligheter till att undfly läxor och städning av kaninburen. Bäst att känna på varje vägg och krypa in och kolla i alla buskar. Man kan aldrig veta.
Med åren har det blivit allt klurigare för författare att hitta på nya portaler och magiska riken. Det är så många som redan blivit tagna. En författare som alltid hittar kreativa lösningar på detta problem är Neil Gaiman. I romanen Neverwhere (1997) hittar exempelvis huvudkaraktären Richard en skadad flicka – Door – som kan öppna dörrar och som tar med honom till den undre, magiska värld som döljer sig i Londons tunnelbana. I Gaimans nya bok Oceanen vid vägens slut visar sig en liten damm vara en ocean, och i dess vatten döljer sig den absoluta kunskapen om livet, universum och allting.
Romanen börjar med att en gruvarbetare begår självmord, vilket rubbar balansen mellan världar och släpper igenom ett monster. Hon kallar sig Ursula Monkton, antar mänsklig form och blir ny barnflicka åt den sjuårige pojke som är romanens huvudperson. Detta får mardrömslika konsekvenser för honom. Ursula Monkton påverkar alla omkring sig på övernaturligt vis och får bland annat pojkens pappa att nästan dränka honom i badkaret. Tack och lov finns det hjälpare, den mystiska familjen Hempstock som bor längre bort i byn. Elvaåriga (fast hur länge har hon varit det?) Lettie Hempstock vet hur man handskas med allehanda odjur, och det är tur, för det visar sig finnas en hel drös där ute som bara väntar på att få komma igenom till människornas värld.
Gaiman är ett geni då det kommer till att skapa monster. Ursula kommer ut ur pojkens fot som en äcklig mask, i skogen finns det vargrockor och andra flygande ting så som de livsfarliga Städarna med sina sylvassa tänder. De som har läst hans serie The Sandman (eller Coraline för den delen), vet vad jag pratar om. Bra på att skildra barn är han också, tar dem på det största av allvar. Och är man bra på att skildra barn och monster vet man också hur man skildrar ensamhet. För den är ofta det värsta som gömmer sig i mörkret. Även för huvudpersonen i Oceanen vid vägens slut.
Med åren har Gaiman fått kultstatus, för sin skruvade fantasi, breda talang och för att hans verk går att läsa på så många olika nivåer. Oceanen vid vägens slut är nämligen både en tragisk barndomsskildring och en saga, som dessutom mynnar ut i ett vackert filosoferande om tidens gång, kunskap och glömska. Inte alltför vanligt. Gaimans alster är alltid underbart svåra att placera i ett fack, alltid nyskapande, genreöverskridande och narrativa. Så om du längtar efter lite magi, eller om du rent av fortfarande kryper in i buskar och drömmer om djupare kaninhål, läs vad som helst av Neil Gaiman. Min favorit är fortfarande Neverwhere, men Oceanen vid vägens slut var definitivt läsvärd. Gör som Städarna – hugg in, bara.