Nåväl, Torgny Lindgren brukar snarare hyllas än avrättas, men kanske anar han att denna hans senaste kanske inte når upp till vad vi, hans trogna läsare, är vana vid att få av denne specielle och skicklige berättare. Denna gång lyckas han inte blåsa liv i berättelsen. Personteckningen blir inte så mycket mera än namnen på figurerna. Lägg därtill berättarens språk som ges en formell dräkt som för tankarna till myndighetsdokument. Det blir helt enkelt lite livlöst.
Annars är det som det brukar vara med Torgny Lindgren, han hämtar historien och personerna från hans barndoms Västerbotten. Denna gång handlar det om en konstnär med efternamnet Klingsor, eller von Klingsor som hela hans efternamn tydligen är. Hans bana börjar med upptäckten av ett glas på en snedsågad stubbe. Det har stått på den sneda stubben i evinnerliga tider och liksom rätat upp sig.
Glaset på stubben blir hans öde, det följer honom bokstavligen genom livet och skapar hans egen filosofi om konsten: ”Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död. Det var i den stunden han blev konstnär.”
Och han målar detta glas, om och om igen. Han går en korrespondenskurs i teckning och måleri och han har höga tankar om sig själv, höga tankar som bara blir högre och högre. Eller som bara Torgny Lindgren kan formulera det: Han förblev medelmåttig och grandios och det var hans storhet. Med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.
Men som det kan bli inom konsten, det räcker med egna höga tankar i en omgivning som inte vågar säga emot, att kejsaren egentligen är naken. Det gäller också för denne Klingsor, ingen sätter nålen i hans egenhändigt uppblåsta egobubbla.
Vi får följa denne stillebenmålares liv, från Västerbottensbyn till konstskolan i Stockholm, till Paris och till den kvinna i Malmö som varit hans konstlärare på distans och som blir hans hustru och konstnärliga musa. Det fortsätter sedan med bokstavlig katastrof, återvändande och återseende innan berättelsen når sitt slut.
Berättare i boken är ”vi” som arbetar med en bok om konstnären Klingsor och kanske är det denna berärtarroll som går ut över personteckningen. Det distanserade berättandet gör att läsaren inte kommer personerna inpå livet. Klingsor blir inte så mycket mera än ett för den västerbottniska trakten ovanliga namnet på en gammal släkt med obekant, kanske adligt, ursprung.
Men i brist på personer med liv får vi hålla till godo med de Lindgrenska beskrivningarna. Om konstnärens bror: Han kunde ingenting. Han var nog ohyggligt begåvad, Men han kunde ingenting. Om den typiske Klingsor: Armarna hängde rätt ner och skallen var lutad baköver och knäna slog mot varandra då han gick.
Då ser vi åtminstone konstnären framför oss även om vi inte får lära känna honom närmare.