Jag minns när Amanda Svensson debuterade, det var 2008 och romanen hette Hey Dolly. Den var helt fantastisk. Hennes kaxiga ungdomsjargong kändes så ärlig på något sätt. Inte poserande och tillgjord, utan slagfärdig. Samtidigt lite rörande, för under Dollys alla ord fanns en svärta som stack till så det kändes.
Både Svenssons Augustprisnominerade andra roman Välkommen till den här världen och den senaste, som jag precis har läst, är tematiskt och språkligt besläktade med debuten. Alla handlar de om unga människors försök att hitta sin identitet, om kärlek, sex och om hur fantasin tränger in i verkligheten för att göra den till en bättre plats. Fantasin spelar faktiskt en avgörande roll i Allt det där jag sa till dig var sant. På sätt och vis blir den huvudpersonens räddning.
Romanjaget är en nittonårig tjej som börjar på en skrivarskola i Skåne för att lära sig skriva bättre dikter. Men hon vill också uppleva någonting annat, att bli sedd, åtrådd, älskad.
Redan på tågstationen på vägen dit träffar hon den som ska komma att bli hennes hemlige pojkvän. En outhärdligt pretentiös liten fjant till kille som härmar Majakovskij och anser sig vara hemskt speciell. Han går på samma folkhögskola, på den allmänna linjen. Fast han säger förstås att han inte är ”en sån som studerar saker i allmänhet utan bara i synnerhet”. Genial ironi.
Jag förstår inte riktigt varför hon faller för honom, men det betyder inte att Svensson har gjort ett dåligt jobb. Tvärtom så känns scenariot med en ung, smart och något osäker tjej som träffar en kille som både tjusar och förtrycker henne mycket trovärdigt. Hon vill att någonting ska ske, vill förvandlas. Han vill i sin tur ha någon att ta ut sin egen osäkerhet på. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Förhållandet blir allt mer destruktivt, mynnar ut i misshandel och övergrepp. Han berövar henne det mesta, till och med hennes namn. I det narrativ han skapar, där deras kärlek är störst av allt, ger han henne Majakovskijs musas namn istället – Lilja Brik. Hon ska nämligen bara finnas till för honom. Inspirera och beundra. Naturligtvis slutar hon ganska omgående att skriva. Det finns ingen plats för hennes ord och tankar. Bara för hans.
Men då kommer räddningen i form av Ilse – en tjej på skolan som är mer virvelvind än människa. De blir vänner och tillsammans seglar de iväg i barndomens piratfantasier där de är svärdsmästare och tjuvdrottningar. Ilse är en modig och frigjord person som inte låter sig kontrolleras av någon.
Stärkt av sin nya vän framkallar vår huvudperson ett alterego med piratnamnet Mary Read, för att kunna rädda den kuvade Lilja – och därmed rädda sig själv. Men situationen är inte enkel. Mary/Lilja är ordentligt intrasslad i Majakovskij-wannabens garn. Och det är hon själv som måste ta sig loss.
Svenssons lättigenkänneliga raljanta ton fångar verkligen känslan av hur hennes huvudkaraktär upplever världen. Att hon skapar en typ av självironisk distans till allting, samtidigt som hon längtar efter något mer innerligt. Hon är stundtals även mycket rolig. Och dessutom poetisk. Men jargongen Svensson använder sig av blir lite tröttsam i längden, i synnerhet i replikerna. Ibland gränsar hon till att romantisera misshandelssituationen och därmed förringa den. Göra poesi av våldet. Det är min enda invändning. I övrigt är det en skickligt skriven roman. Amanda Svensson är och förblir en ytterst intressant författare.