”Det finns ett mystiskt och till synes autonomt liv inom familjen…glädjen, sorgen, den delade smärtan, längtan efter frihet mot längtan efter hemkänsla; alltid detta outsägliga mysterium i familjens hjärta”. Orden är Joyce Carol Oates i samband med romanen Det var vi som var Mulvaneys 1996, ungefär mitt i den enorma verklistan.
Då som nu en våldsutsatt kvinna, då som nu hur familjen påverkas av våldet, då som nu en studie av identitetsbyten för att övervinna livstrauman. Men i höstens översättning av Karthago har tillkommit skuggorna från irakkriget, den samhällskritiska tonen har hårdnat, det verkar vara sent på jorden.
I ett blixtsnabbt snapshot tycks ett USA av idyll och dis och ökande kyla mot norr befolkas av en armé av handikappade krigsinvalider, i ett utdraget avsnitt om fängelset i Dannemora, New York, försätts vi i avrättningsrummet med en dödsmaskin som en klarblå dykarklocka. Och den ”amerikanska skuld” som blandar sig i familje- och möjligen arvssynden kan väl ses mot allt våld som byggt Amerika: mot indianer, mot slavar, nu mot araber.
På scenen i Karthago står annars familjen Mayfield med far Zeno, pensionerad liberal borgmästare med livsmål att ”värna familjen” och därmed smyghålla den patriarkala makten, mor Arlette som i kristligt nit fullgör hushållsplikterna men efter katastrofen tvärvänder till självständigt yrkesliv på skyddsboende för våldsutsatta kvinnor, den ”söta” och anpassliga dottern Juliet och hennes upproriska och mycket nerviga syster Cressida, ”den fula” och unikt konstnärliga med namnet efter Shakespeares Cressida, den trolösa dottern till siaren Kalchas under trojanska kriget.
Det är Cressida som är offret. Hon försvinner efter att senast ha setts med irakinvaliden korpral Brett Kincaid som anklagas, förvirrat tar på sig skulden, straffas medan den familj som hållit hoppet om hennes återkomst levande faller sönder när de måste ge upp.
Här finns en helt osentimental, avslöjande hållning till romanfigurerna men till sist ändå en större ömhet. Läst som ett slags psykologiskt och socialt mycket utbyggd deckare kan man inte komma ifrån skickligheten och den lättsamma integriteten i intrigbygget. Hon ger exakt lagom starka ledtrådar för att hålla spänningen uppe, stiger ofta åt sidan i långa resonemangsavsnitt men minns precis var hon ska återta tråden, betonar ”filosofiskt” avgörande avsnitt med kursiveringar och upprepningar som förstärker berättarrösten, ingenting jag invänder mot.
Humanistiskt samhällsengagemang, psykologisk medvetenhet, enkla och träffsäkra metaforer, vård av intrigen – allt väger så underbart jämnt hos Joyce Carol Oates. Kanske ska man se hennes enorma romanflöde som en sammanhängande text med ständiga återkopplingar, men man kan lika gärna börja med Karthago .