Terra incognita. Så sent som 1769 seglade James Cook in i kartans vita områden, sökte en utlöpare av Antarktis men fann Australien. Med på skeppet var naturvetare som Daniel Solander från Piteå, Linnés främste lärjunge. Men var han också Linnés son? Var det därför han aldrig fick återse sitt livs kärlek, Linnés äldsta dotter Lisa Stina? Hon som skrev om indiankrassens blixtrande och kunnat bli vetenskapskvinna?
Christina Wahldén är författare, journalist och konsthistoriker med ett kvartssekel på Svenska Dagbladet, bl a med tolv ungdomsromaner bakom sig. Nu kommer hon med sin första vuxenroman: Den som jag trodde skulle göra mig lycklig.
Helt enligt bokens tendens är det snarast Lisa Stina som är huvudperson. Hennes liv kantas av tragedi: hindrad från den utbildning till botaniker hon åtrått, bortgift med en officer som super, bedrar och slår henne, räddad från det värsta som hemmadotter i Linnés Hammarby, första barnet tidigt dött.
Det står svart sorg omkring henne men hon föder en levande dotter och älskar naturen, växterna som hon vill ordna i cirklar där far kräver raka rader. Berättelsen om henne tvinnas med berättelsen om kapten Cooks första världsomsegling och om hur en aboriginkvinna ser på de vita inkräktarna.
Språket är glasklart, episkt framflytande med små förtätade språng och absolut osökta bilder. Kompositionen är konventionell men har en lyckad tredje dimension. Detta att Linné kunde varit inte bara andlig far åt Solander skymtar förbi, skickligt infogad mystifikation.
Den mest världsberömde svensken, hans lärjunge på väg att genomtränga terra incognita. Och så den väntande kvinnan hemma i bondesverige. Sjuttonhundratalets könsroller tillspetsade i en mollstämd virvlande långdans, ändå med ständigt nya blommor i håret.