Helene, romanens centralgestalt, ska få besök av sin mor under tre mellandagar. Hon och sambon Adam har slagit sig ner i en västerbottnisk glesbygd. Det är ett rätt okänt ämne för mig, det som händer mellan mödrar och döttrar, men det är nog inte därför jag blir sittande med tomt block.
Helene förbereder moderns besök minutiöst, som inför en livsavgörande examen eller ett krig. Allt ska vara perfekt, stilfullt, anslående: hon har lagt Mandelstams dikter på nattduksbordet, bakat utsökta lavendelskorpor och totalskurat hela den gamla kåken. Det hela verkar från början tvångsmässigt, maniskt och utan proportioner.
Modern stannar i tre dagar och umgås till synes obesvärat med dottern och har roligt ihop med Adam. Helene noterar allt in i minsta detalj och tusen minnesbilder sprängs hela tiden in i hennes tankar.
Iakttagelserna är knivskarpa men sväller ut till en sorts utredningar. De utgår från Helenes tankar, hon vet mycket om sig själv och sina reaktioner, men berättaren vet allt, kliver in i henne, fyller i, vänder på alla stenar, borrar och förklarar.
Naseh kan annars verkligen skriva, sinnligt, smidigt, med en ren, fin ton. Det är en språklig njutning att läsa hennes text. Romanen är ohyggligt välskriven och genomarbetad.
Vid ett tillfälle kommer Adams föräldrar på besök. Helene tycker förstås att de saknar stil. Annars händer inte mycket i detta täta kammarspel, de går i skogen, bastar, äter och dricker gott och sitter vid brasan och samtalar.
Mycket av det Helene tänker är motbjudande och maniskt, en egendomlig blandning av självhat och väl dolt förakt för andra. Vi ser hur hon efter hand går vilse i misstro, skeva iakttagelser och aviga slutledningar och hamnar i rena vanföreställningar. Upplösningen blir gastkramande.
Det är en imponerande debut och jo, till slut sitter jag där ändå med mängder av anteckningar!
I den sista tredjedelen berättar Naseh i dagboksform om hur romanen kom till. Hon läste mängder av skönlitteratur, mest klassiker, och essäer men också facklitteratur, bland annat om barn som förgriper sig på sina mödrar. Hon reste i Västerbottens inland och såg där ett hus och en miljö som hon kunde använda i romanen.
Hon läser texterna högt och mer problematiska avsnitt bandar hon och spelar sedan upp för att ännu bättre kunna upptäcka skavanker. En dag slängde hon trettio sidor! Sådana beskrivningar kan naturligtvis också fungera som kreativa råd och metodiska tips för andra skrivare.