Jag kan säga det direkt, jag har aldrig varit något vidare fan av Haruki Murakami. Denne japanske författare som under åren fått ett stort antal beundrare världen över och blivit känd för romaner om unga män som deppar och kärar ner sig i ännu deppigare skönheter. (Som ofta dör på slutet. Bara det är ju problematiskt, varför måste de dö? För att den manlige protagonisten ska få ha kvar sin idealbild av dem som evigt unga och vackra?)
Murakamis böcker har ofta intressanta inslag av magisk realism, dock inte alltid. Hans personteckningar är rätt platta och han gestaltar ytterst blekt rent generellt. Så även i den nya romanen, Den färglöse herr Tazaki. Titeln anspelar på det kompisgäng huvudkaraktären Tsukuru Tazaki ingick i som tonåring. Tsukurus vänner hade alla efternamn som innehöll olika färger och därför blev det så att tjejerna kallades Vit respektive Svart , den ena killen Blå och den andra Röd, medan Tsukuru, den stackaren, förblev färglös.
Detta präglade hans självbild redan då, och efter att de fyra kompisarna av okänd anledning plötsligt säger upp all kontakt med Tsukuru blir han närmast traumatiserad och får självmordstankar.
Så långt är jag med – vi kommer in i berättelsen, möter en melankoliker som lever i sitt förflutna (kan ju vara intressant) och får dessutom ett mysterium att lösa! Tyvärr händer det inte mycket mer sen. Romanen fortskrider via långa, urtråkiga samtal mellan huvudpersonen och hans flickvän Sara, som utpressar Tsukuru till att ta reda på varför vännerna övergav honom så många år tidigare, och via nattliga kvasifilosofiska samtal mellan Tsukuru och hans nya kompis Haida.
Och ja, romanen kryddas även med den nutida Tsukurus sexdrömmar om Vit och Svart – alltid lika fräscht med medelålders män som får utlösning till idén om nakna sextonåriga tjejer... Liksom, varför valde Murakami att reproducera dessa bilder? Nja.
Tidigare titlar av Murakami har, trots sina gubbiga inslag, haft mer eller mindre tankeväckande passager. Exempelvis innehöll Fågeln som vrider upp världen en underbart surrealistisk episod i en brunn. Jag tycker att han är som bäst när han snurrar till det lite, skriver färgrikt istället för färglöst. Den färglöse herr Tazaki hade nog tjänat på att inte återspegla sin titel så pass bra. För visst ska det skrivas om ensamma och tystlåtna människor som anser sig vara egenskapslösa, men det är inget skäl till att texten ska bli likadan.