Om jag ska våga mig på en gissning så tror jag att de allra flesta tänker att det är mer komplicerat att läsa böcker skrivna av en Nobelpristagare än av vanliga dödliga författare. Och ärligt talat så är det väl lite så ibland. Jag minns när jag skulle läsa en bok av Jean-Marie Gustave Le Clezio, som fick priset 2008. Det var ju en prövning att bara uttala namnet, så redan där blev jag lite skraj. Fast visst var boken bra, den hade uppenbara kvaliteter och blablabla. Men så attans trist. Kanske är hans övriga böcker en gestaltningsfest, det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det lär dröja innan jag läser något av honom igen.
För det går ju faktiskt att vara Nobelpristagare och samtidigt skriva lättillgängligt, roligt, spännande och hjärtskärande. Inte för att allting behöver vara så himla lättillgängligt hela tiden, det kan vara bra med motstånd också. Men min poäng är att det finns Nobelpristagare man aldrig behöver vara skraj för. Till exempel Toni Morrison, som fick priset 1993. Det man däremot kan vara, utan att behöva bli besviken, är darrig av förväntan inför hennes välgestaltade karaktärer, intressanta och ständigt aktuella teman och ofta briljanta dialoger. Så även i hennes senaste roman Hem.
Romanens prologaktiga tre första sidor skulle kunna läsas upp som ännu ett bevis på att Morrison förtjänade sitt Nobelpris. Två barn kryper under ett stängsel och ut i det höga gräset för att stjäla frukt. Två hingstar slåss framför dem i det skarpa solskenet, den ena är roströd, den andra svart. På andra sidan gallret gräver några män ner en människa i marken. En svart fot darrar till innan den täcks av jord. Det är en oerhört stark bild. Jag kan känna lukten av den heta solen, av gräset, hästarna. Och av brutaliteten. Scenen är perfekt.
Hem är berättelsen om dessa två barn, om hur de växer upp och skiljs åt. Den äldre brodern, krigsveteranen Frank Money, återvänder i romanens början till USA . Hemsökt av minnen från Korea kan han varken kontrollera sina humörsvängningar eller sitt spritdrickande. Först då han får veta att hans högt älskade lillasyster Cee råkat i svårigheter rycks han ur sin mardrömsvärld. Han reser söderut för att rädda henne och därmed kanske även sig själv.
Morrison är berömd för sin fantastiska förmåga att skriva fram levande karaktärer. Och för sina dialoger. Hem är inget undantag. Texten känns stundtals så verklig att det är svårt att inte ta alla orden i den som sanning, som att allt har hänt på riktigt. Oavsett fungerar den utmärkt som ett tidsdokument, över rasismen, klassamhället, krigstraumatiserade unga män och fattiga, utsatta kvinnor. Bortsett från en märkligt svajigt parti mot slutet av boken, där Morrison av någon anledning tyckte att hon behövde vara övertydlig, så är detta en ljuvligt genomförd roman. Läs den så fort ni kan, får tid eller har minsta möjlighet.