Mobbning: få huvudet nedpressat i toalettstolen som sedan spolas till gränsen för dränkning. Mobbning: bli anklagad för att glo på mobbaren och sedan slås i magen tills man tappar andan. Mobbning: bli himlad åt med ögonen och kallad ”mes” och ”loser” för att mobilisera mobbarens passiva stödjare som inte vågar annat än hålla med. Mobbning: evig mulning på hemvägen från skolan, väldig möda för offret att hitta en strategi att ta sig hem.
Det där sista har jag särskilt tydliga minnen av. Mobbning rädsla. Mobbning maktlöshetens förtvivlan.
Man skulle tro att Eva Ericsson Klang från Överkalix är kurator eller skolpsykolog som nu sammanfattar sina erfarenheter och faktiskt kommer med ett hoppfullt budskap: mobbning kan stoppas! I ungdomsboken Kalle är mobbad – aktionsgruppen ingriper.
Men det är hon inte. Hon har varit byggnadsingenjör och ekonom men haft skrivandet som mycket viktigt i många år, av en väldigt speciell anledning: hon har hjälpt sin mor med boken om sin far, Morjärvsmannen, som inte kunde fullföljas förrän SÄPO äntligen släppte dokumenten om sina helt fantiserade spionanklagelser år 2008.
Det var 32 år efter hans enmånads häktning sedan han bevakats och hela byn förhörts varv för varv i två decennier. Näst Thomas Quick-fallet är det nog Sveriges största rättsskandal, präglad av besinningslös kalla krigetparanoia. Har någon varit mobbad är det Morjärvsmannen Sanfrid Eriksson, död 1990.
Boken presenteras som skönlitterär men kan lika väl ses som handbok i hur hård mobbning bryts genom en serie samverkande grepp och fokusering på mobbaren, inte på offret i första skedet. Den måste ha någon form av upplevd bakgrund.
Offret Kalle har mot sig en trio som leds av Klas. Den grupp som passivt stöder Klas är kanske tio i klassen, några tar försiktigt ställning mot mobbningen och kallar den vid namn men att verkligen konfrontera Klas vågar från början ingen.
Som tur är har Kalle tre verkliga vänner, också de bland de svagare och mer försvarslösa i klassen. Hans föräldrar är skilda, modern hjälper så gott hon kan men Kalle berättar inte allt – ”skvallrar man får man alltid bara ännu mera stryk”.
När en nykommen lärare anar vad som försiggår, börjar han inrikta grupparbetena i samhällskunskap och får verkligen igång en diskussion i klassen om mobbning som nedbrytande, mobbning som brott, mobbning som grymhet. Han lyckas bryta det förnekande som alltid utvecklas i en svår mobbningssituation.
Detta förmår två av Kalles bästa vänner att börja sätta upp affischer i skolan vars texter ställer mobbaren i fokus: den som mobbar är feg, den behöver hjälp, skolkuratorn har öppet idag kl 14-16. Klas och hans kumpaner börjar vrida på sig inför ifrågasättandet från flera håll, försöker fånga in ”aktionsgruppen mot mobbning” men det går sådär. När mobbarna lägger ut filmer av skendränkningen i toalettstolen på Facebook svarar aktionsgruppen, ger namn åt varje steg av övergrepp och vinner ökat stöd.
Sent, sent i processen vaknar rektor och gymnastiklärare. Förhör tar vid, en polisanmälan görs, allt det där formella som ensamt sällan lyckas bryta mobbarens starka behov av falsk självhävdelse.
Detta är bokens budskap: flera insatser samtidigt kan faktiskt bryta den mest förhärdade mobbares beteende; avgörande är att vinna klassmajoritetens stöd och bryta rädslan. Viktigt är att i första momentet fokusera på mobbaren och inte på offret. Mobbaren må behöva terapi men det är en senare fråga.
Klokt talat. Att boken är skriven för ungdom är en stor tillgång men många förtvivlade lärare som inte längre tror att mobbning kan brytas har också mycket att hämta.