Ett gäng dvärgar gjuter handklovar inför något slags uppror mot makthavarna i Kreml. Sen tar berättelserna annan riktning och man räknar med att dvärgarnas uppror återkommer.
Icke så med Vladimir Sorokin. Han har varit mycket tydlig i sin kritik av den allt starkare storryska nationalismen, särskilt i romanen I det heliga Rysslands tjänst men även i den senaste Snöstormen och så sent som ifjol i en appell för västerländsk press: Skymning över Ryssland.
Men i den nya romanen Tellurien finns ingen enhetlig handling, bara fragment. Det kan vara berättelseelement, karaktärsmöten, inhämtade historiska dokument bara underordnade en dystopisk vision: ett Ryssland och Europa tillbaka i medeltida feodal splittring, ett absurt skildrat knarkande med tellurspikar som slås in i hjärnan med 50 procents dödsrisk av särskilda ”snickare”, en nyväckt Tempelriddarorden som sänder korsriddare på flygande robotar (liknande drönare) på korståg mot den muslimska makt som behärskar Europa. Och vars utgång vi inte får veta, mer än att muslimerna tydligen besegras och i samband med det upplöses nationalstaterna. Ryssland spricker i femton regioner med varsin ideologi, ofta eget språk osv. Samma för Europa.
Sorokin kan både sin litteraturhistoria och sin samtidspolitik. När denna ”roman” skrevs 2013 hade Krim inte ockuperats och Ukraina ännu inte i praktiken delats. Men Georgienkriget fanns i färskt minne, liksom Putins linjetal om Sovjets sprängning som dess ”största geopolitiska katastrof”.
Liksom den enhetliga romanen ”inte längre är möjlig” som postmodernisterna sa, tycks han tro att nationalstaterna med sin korta historia är på fallrepet, kanske i en folklig motreaktion mot våra dagars överstatlighet.
Man får aldrig riktigt veta med Vladimir Sorokin, man får science fiction och laddade retoriska figurer, troper, absurdism och surrealism, ögonblicksbilder som antyder att historien lika väl kan gå bakåt som framåt.
Det finns många fler hänvisningar till klassisk rysk litteratur och samtida författare än som går att upptäcka. I Rysslands medeltida litteratur fanns ”sborniki”, oorganiserade kompendier av fiktiva och dokumentära och varje slags element. Sorokins författarskap växte också fram ur ”moskvakonceptualismen” med en liknande inställning till övergripande ideologier som postmodernismens.
När vi vet vad som hänt i Ukraina kan Sorokin förefalla synsk. Men hans fantiserade feodalisering av Europa uppstod på något sätt ur gemensam kamp mot en muslimsk överhöghet och jihadistisk överideologi, som att när två ideologier ställdes mot varandra en sista gång mattade de ut varandra, hela systemet sprack, en implosionsparadox. Detta alldeles utan kärnvapen, som man annars kunnat vänta.
Man vet aldrig riktigt med Vladimir Sorokin. Han påstår märkvärdiga saker om framtiden utan övergripande teser om samband. Det är som att han vill säga: det kan gå hur som helst. Men han får oss onekligen vakna, vi vill verkligen förstå.
Därmed har han väl faktiskt lyckats.