Det är en grubblande ung man läsaren får möta i denna debut. En högskolestudent med förkärlek för att sno biblioteksböcker och vars liv är i spillror efter att flickvännen flyttat från stan. Hon är osäker på sina känslor och vill ta en paus, och i någon slags repressiv förtvivlan har vår protagonist glömt alla hennes kontaktuppgifter – till och med hennes namn. Därav Hon.
Att en manlig författare skildrar en karaktär som enbart talar om sin partner som ”hon” ligger farligt nära alla romatiserande gubbtexter som handlar om Kvinnan med stort K. Denna får sällan något namn, då hon vanligtvis är en idealbild istället för en verklig person. Jag ska inte börja rabbla exempel, det kräver för mycket utrymme. Dessutom visade det sig att jag inte fick så mycket för mina fördomar. Detta är något annat.
Romanen handlar om Viktors (ja, han heter likadant som författaren) försök att minnas. Han tycks vara säker på att om han bara minns hennes namn så kan han besvärja henne att återvända. Mana henne tillbaka. I tron på att Namnet framkallar tinget.
De litterära referenserna haglar tätt, romanen alluderar bl.a. på Proust, vars berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt är en skildring av en man som via betingade ting återupplever förlorad tid. (Det mest berömda exemplet är sekvensen med lindblomsteet och Madeleinekakorna, som tar berättaren tillbaka till barndomens Combray.) Men Viktors minnesodyssé hjälper honom föga, för inget namn dyker upp trots att han vänder på alla minnesstenar han hittar.
I början tyckte jag att prosan var lite pratig, men jag vande mig. Några gånger fick den lillgamla huvudkaraktärens ton mig att tänka på protagonisterna i Inger Edelfeldts Breven till nattens drottning och Kärlekens kirurgi. De uttrycker sig språkligt mycket korrekt, närmast högstämt, och effekten blir att man som läsare blir lite misstänksam – mot hjältar som tar sig själv på så stort allvar. Driver författaren med sin protagonist, inte helt och fullt, men en aning? På ett kärleksfullt vis, men med viss distans. För ibland går det i Anderssons roman att ana en annan röst som tyst knackar läsaren på tinningen och mimar: Allt är inte som det verkar.
Och man börjar undra så smått, är Viktor verkligen så god som han framställer sig? Det finns vissa saker som talar emot det, som förmedlas i gliporna i hans jag-berättelse. Han läser sin älskades dagbok utan att hon vet, för att ”förstå henne”, och hennes kompis får dessutom, enligt Viktor själv, hans ”värnande och omtänksamma handlingar att framstå som själviska och manipulativa”. Så ja, det finns en tyst röst som manar läsaren till vaksamhet. Om det är ett medvetet drag från författarens sida är inte självklart, men jag gillar det.
Oavsett om det är ironi eller inte, så är Hon en vacker historia som skildrar sorgen över en uppbruten relation. Viktor förtvivlar över att hon är osäker på sina känslor för honom, samtidigt som man allt eftersom inser att Viktor även tvivlar på sig själv. Han har ju glömt hennes namn, betyder det att han inte älskar henne på riktigt? Han söker tröst och svar i poesin men den förstärker mest hans tvivel, bland annat raderna: ”Den som älskat kan ej glömma/Den som glömt ej älskat har”.
Och visst kan man vara lite krass och tänka: kan han inte bara fråga en bekant? ”Hörru, vad var det mitt ex hette nu igen?” eller googla lite, men det är fullkomligt onödigt att vara krass under läsningen av denna roman. Det går nämligen utmärkt att även läsa den som en metafor. I en lågmäld hipsterförpackning blir skildringen av detta unga kärlekspar i Stockholm också en mer allmängiltig berättelse om kärlek, tvåsamhet och uppbrott, och om hur den övergivnes förtvivlan kan kännas som ett rop rätt ut i rymden.