Anh, en begåvad ung student från Vietnam, reser till Östberlin för att föreläsa på en ungdomskonferens. Muren har inte fallit ännu och hon har aldrig tidigare varit i Europa. Hon kliver av planet men kommer aldrig till föreläsningen, inte heller tillbaka hem.
Istället blir hon kidnappad av en tysk man som tar henne till väst. De lever tillsammans i en märklig relation där han är både hennes fångvaktare och älskare. Vad hon tycker om Jörg, som han heter, är oklart.
Till slut rymmer hon i alla fall, och hamnar av misstag i Paris - hemlös, pank och språklös. Hon lever ständigt på andras nåder, drömmer om att studera men har inget visum.
Så istället börjar hon gå på bio. Där utvecklar hon en besatthet av skådespelerskan Catherine Deneuve, och de liv Deneuve gestaltar på vita duken tycks vara mer verkliga för den unga vietnamesiskan än hennes eget.
Hon börjar tala till Deneuve i tankarna, och finner tröst i det: ”Otaliga tak skilde människorna åt, de illegala från de legala, de sjuka från de yrkesarbetande, de förstummade från juristerna, men Parishimlens stora tak delade vi alla. Jag hade visserligen svårt att tro det, men till och med ni sov antagligen någonstans under samma himmel.”
I Det nakna ögat vänder den tysk-japanska författaren Yoko Tawada blicken mot väst, mot normen. Detta är också vad som gör boken mest intressant. Att få se västvärlden ur den vilsna Anhs utforskande perspektiv, utan att känna att det är hon som är främlingen, är fängslande.
Dock ställer jag mig lite frågande inför hennes passivitet. Att inte ha något språk måste vara otroligt förlamande, att leva illegalt i ett land likaså. Detta sinnestillstånd lyckas författaren förmedla på ett lysande sätt.
Men romanen stagnerar lite allt eftersom, mycket för att läsaren knappt få ta del av huvudkaraktärens känslor. Frågan som återkommer under läsningen är: Varför försöker du inte ta tag i din situation, Anh? För trots Tawadas vackra språk, som har en saklig poetisk klang, så förblir personporträttet av Anh tyvärr ganska ytligt.
I övrigt fick bokens alla filmreferenser mig mest att känna en stark längtan efter att se om Repulsion.