Tillfället gör tjuven, brukar det heta. Och det kan säkert stämma i vissa fall och i kring mindre brott. När det gäller Vietas-kuppen natten mot den 22 april 1971 vid Vattenfalls kraftverksbygge 14 mil från Gällivare, måste brottet ses i ett större sammanhang. En stöld, javisst, men "det perfekta brottet" som stölden av 541 000 kronor ur Vattenfalls kassaskåp kom att kallas, var mer än en tillfällig nyck.

Det förstår man om man läser den före detta NSD-reportern Dan Larssons nästan 400-sidiga roman om den mytomspunna händelsen.

Romanen är komponerad så att de två som gjorde kuppen träffas efter 40 år kring platsen där det skedde. Och där med alkoholens inverkan kommer minnen från förr travande. Minnen kring slitet, arbetskamrater, gemenskap men framförallt kring det som gjorde att "deras liv vände till det bättre". Det vill säga den natt då de skaffade sig grundplåten för att kunna förverkliga sina förhoppningar om en annan framtid.

Artikelbild

Och på filmiskt vis berättas sedan om Kent Danielssons och Björn Ströms liv före den dag de träffas på bussen på väg till "vattenrallarnas helvete på jorden, långt norr om polcirkeln". Den förstnämnde kallas "huvudmannen" och Ström för "kumpanen".

Det är dock långt ifrån två hårdhudade brottslingar som anländer till Vietas, även om den alkoholiserade Danielsson i bland haft svårt att tygla sitt humör. Med erfarenhet från hårt underjordsarbete från Grönland och Spetsbergen, är han en skicklig yrkesman som inte räds fan och hans moster.

Lika skicklig, fast med skärbrännaren, är den mer försiktige och lite krasslige 32-årige Björn Ström, även han från Malmberget. Tillsammans ska de skapa en historia som lever ännu anno 2011.

Men det dröjer till sidan 207 och kapitlet Planeringen innan det som fötts i Danielssons hjärna slår rot hos Ström. Och jag blir lite frågande hur lätt det kunde gå att få med sig rumskamraten. Men okej, Dan Larsson har skrivit en roman och inte en faktabok och har därmed all rätt att förenkla.

Artikelbild

| Det var så här kuppen gick till 1971. En sjutumsspik slogs genom golvet vid kassaskåpet och vägledde inbrottstjuven som bröt upp golvet och tog sig in i kassaskåpet underifrån. Teckning: ÅKE ÅKERLUND

Författare Larsson torde för övrigt vara en av de mest lämpade att skriva en roman Vietas-kuppen. Han blev tidigt intresserad av fallet och har följt de flesta turer kring detsamma, även efter preskriberingen 1981. Och, vilket är viktigt, han är från Malmberget/Gällivare och har jobbat "vid fronten under jord".

När man läser blir man tidigt varse att texten emanerar från en penna som både kan miljön som sin egen ficka och känner till jobbet och jargongen som få andra. Det bidrar förstås till att berättelsen känns trovärdig, vilket inte ska misstolkas som att den därför är helt sann.

 

Till exempel skruvas berättelsens nerv åt några varv genom att en arbetares grava misstankar leder till utpressning som i sin tur leder till att Vietas-kuppen skapar ett än större brott.

Man ska ju inte berätta allt. Men så mycket kan sägas att det brott som inte bara hyllades för dess skicklighet, och även vann respekt bland vissa brottsutredare, i dagens penningvärde motsvarar dryga 3 miljoner kronor. Mycket pengar som om man följer "Ariadnes tråd" bakåt kom att hamna i väskorna på två vattenrallare genom ett sammelsurium av orsaker där de tongivande var drömmar, skulder och några skopor girighet. Att polisen, både enligt romanen och i verkligheten, känner till vem som gjorde den omvända Rififikuppen gör inte det som skedde mindre kittlande.

Dan Larssons bidrar på ett förtjänstfullt sätt till att förstå hur en brottslig handling kan växa fram. Genom att, fiktivt naturligtvis, namnge de som utförde kuppen blir hans text också en sorts blåsbälg i den säkert för omgivningen latenta frågan vem det egentligen var som tömde Vattenfalls "nordligaste kassaskåp" i april 1971. Fel eller rätt?

Däremot hade texten behövts tuktats något, inte minst för att få bort de korrekturfel som retsamt poppar upp här och där.