Ibland kan jag tänka att vissa poeter är missanpassade, så där som den unga pojken i "Young Archimedes", av Aldous Huxley (1924), tvingas att spela piano, medan hans verkliga begåvning är inom matematiken. Många gånger har jag själv tänkt att om jag hade kunnat komponera, hade jag sluppit omvägen till att låta orden förmedla "musik".
Fredrik Nybergs förmodade missanpassning har resulterat i en trilogi, Att bli ved, och opus 3 är nu aktuell. Syftet är att undersöka tonalitet och ljud i sitt eget poetiska uttryck (om jag läser hans avhandlings intro rätt).
Tonalitet och ljudåtergivningar är i sig givna kategorier i lyriken, därav både metrik och stilgrepp, som t ex ljudrim, sinnesanalogier, och även metaforer, förstås. Nybergs projekt verkar vara att hitta ett sätt att transskribera olika tonala erfarenheter till skrift.
Samtidigt finns det ingen skarp gräns mellan vad skriften definierar som tonalt, och vad språket (om man nu kan tänka sig det utan skriftlig representation), förmedlar i form av språkmelodi, rytm, dissonans, harmoni, etc.
Förmodligen vet Nyberg att projektet är dömt att misslyckas. Inga skrivna ord i världen kan återge det talade ordets skiftningar och pragmatiska betydelser, och dess kommunikativa aspekt. Från den utgångspunkten tar man till ABC-lådan och börjar transskribera. Hur "låter" ett uttalande i skrift? Hur representerar man det typografiskt? Här kommer vi väldigt nära en retro-känsla: i likhet med dadaisterna motsätter sig Nyberg tanken att ha ett narrativ, dvs ett berättande, i sitt skapande.
Men även här är det dödsdömt. Trots uppsåtet att skriva utan narrativ, så är "Slingorna och undergången"nästan västerbottniskt full av berättelser, bilder och fiktion. /Slåtterbina försvinner in i skogen. /Slingan löper genom Bristen på hö. /Det e alltid Den ensamma herden som bestämmer/när löven på marken skall brännas./Som bestämmer när Fåren som vänder hemåt/återigen måste vända hemåt./ Ett stort H på "hemåt", så är vi i någon slags "gammelsvenska", väl känd i sin koncentration på livets viktiga beståndsdelar.
En av Nybergs intentioner är att utplåna gränsen mellan det skrivna och det lästa. Dikten, som t ex den som ovan, blir då en slags regiangivelse var man ska lägga de retoriska tyngdpunkterna.
Min starka känsla, efter att ha läst Att bli ved III är att Nyberg skriver på, som han gjort tidigare. Den teoretiska överbyggnaden och Nybergs akademiska projekt att analysera sig själv, är en helt annan sak. Frågan är om Nyberg försöker rita Pythagoras teorem i sanden (Huxley!), men blir hindrad av pianospelandet, som given konstart.
Influenserna från språkmaterialism finns där, och försöken att hitta en position där språkets form kan ifrågasättas. Samtidigt finns viljan att berätta, och vara biografisk. Min slutsats är att man som poet inte bör vara sin egen uttolkare. Det är det vi har littvetarna till. Konstnärerna, må så vara musiker, poeter, såväl som matematiker, har sin egen uppgift.