I år är det tredje året i rad som jag får privilegiet att fira Luleå pride med mina vänner. En festival som arrangeras för att skapa ett öppet och kärleksfullt Luleå – genom att bjuda till fest, föreläsningar, musik, parkhäng och gemenskap.
För mig som ung ger Pride mig en unik möjlighet att träffa människor som har liknande åsikter som mig och erfarenheter som påminner om mina egna. Det ger mig ett sammanhang och får mig att känna mig hemma.
Pride är som en bubbla som man bor i under några dagar. Det är under dessa intensiva dygn som jag samlar kraft för att orka med årets alla andra dagar i ett samhälle där jag ständigt tvingas vara normbrytare. I vardagen blir jag alltid påmind och tyngd av samhällets förväntningar på mig. Jag blir ofta ifrågasatt för vem jag är och jag känner alltid att jag tillhör en minoritet. Men under Pride finns ingen press, man får vara som man är och man slipper förklara sin identitet för andra. Under Luleå Pride är det jag som är majoritet.
Ett av de finaste minnena som jag kommer ta med mig från årets festival är invigningsceremonin. Och speciellt utmärkande tyckte jag att Erik Rapps tal var. Det skapade rysningar genom hela kroppen och berörde mig verkligen. Det var otroligt vackert att han som 17-åring stod framför en fullsatt stadspark och talade om att vi borde ta bättre hand om varandra och vårda kärleken. Som ung får man ofta höra att man ska lära sig av de äldre, men under detta tal kände jag verkligen att de äldre har mycket att lära av oss som är unga.
Som ung är livet jobbigt nog ändå och Luleå pride är en underbar chans att hitta sig själv och andra. Jag har gått runt med lyckorus i kroppen hela helgen för att det är här jag känner att jag hör hemma. Jag kommer bära med mig den känslan och stärkas av kärleken vi har till varandra, när jag möter alla fördomar och okunskap. Det för att orka till nästa gång jag är i mitt sammanhang. Så tack för kraftsamlingen, Luleå pride, jag hoppas att det kommer bli en tradition.