När singeln Nöff nöff släpptes tidigare i somras avslutades en av de krönikor som skulle moralisera över singeln med citatet: ''Vi lever i sorgliga tider när upplysta personer som vet och kan bättre börjar tappa huvudet''. Nåja. Vi lever också i sorgliga tider när SD fortsätter att existera, Allianspartierna släpper vallåtar och Idol tuffar på med ännu en säsong, drypande av sin fascistoida syn på musik. Så kan man också se på det. Och vill man ta sig från den dyngan, till andra sidan av spektret, så är den här skivan ett måste. Det finns naturligtvis många saker som gör det, men just nu ligger Mattias Alkberg/Södra Sverige precis rätt i tiden.
Som motreaktion känns den inte bara nödvändig, utan också som ett fräschare alternativ till ännu en trött krönika, eller en till rutin av valfri stand up-komiker. Istället för att med en argumenterande och finslipad retorik bemöta regeringens och rasisternas politik så ställer sig Alkberg utanför här. Lite som i Döda poeters sällskap (som ska citeras i dessa Robin Williams-berövade dagar) när Charlie i filmen, lutandes mot en pelare säger att '' I'm exercising the right not to walk'' medans hans klasskamrater gör just det, på befallning av Mr Keating.
Texterna är präglade av en elak och dumful estetik som över lag är väldigt rolig, ibland klumpigt fraserad i rasande fart. Men det är just det opolerade och rappa tempot i musiken som är en del av konceptet – ty skivan är inspelad på två dagar och texterna skrivna extremt snabbt. Enligt Alkberg själv var det just för att bevara det tillspetsade, som med mer begrundan kanske skulle ha strukits. ''Carl Bildt = MISSFOSTER!!!!'', kanske?
De 13 låtarna som på 22 minuter utgör skivan är bitvis lika enformiga som egensinniga, så arga och truliga att man ibland tänker att det kanske är meningen att skivan ska bli hatad. Ett punkutbrott som fuck-fingrar det mesta men som menar mest väl av allt.