Ny skiva
Johan Lindström & Norrbotten Big Band
Skivbolag: Moserobie
Tidigare i år kom resultatet av samarbetet mellan Norrbotten Big Band och den i musiksammanhang kände Johan Lindström ut – i form av ett album, utan titel.
År 2020 utsågs Johan Lindström till gästkompositör för Norrbotten Big Band. Uppdraget innebar att han regelbundet mötte musikerna i storbandet för att skapa kompositioner som passar för storbandet.
Gitarristen och pedal steel-virtuosen Johan Lindström är känd från bland annat som en av grundarna till bandet Tonbruket och sin egen septett. Lindström har producerat och arrangerat många artister, bland dem Elvis Costello, Ane Brun och Freddie Wadling. Hans musik har jämförts med Bill Frisell, John Lurie med flera.
Norrbotten Big Band, länets stolthet, består av välrenommerade musiker som var och en tillsammans med musikaliske ledaren Joakim Milder, sätter sitt avtryck på skivan.
Johan Lindström beskriver, själv musiken som ett kalejdoskop där mönstret tar form till tonerna av zombie-cha-cha, storbandfolk, instrumental hiphop och sedan lite Kurt Weill, Stravinsky och Péres Prado ovanpå det.
Själv såg jag Johan Lindström Septett på Umeå jazzfestival och tyckte då det var mäktigt med de ljudlandskap som ena stunden var svävande drömskt med Lindström själv på lap steel och pedal steel för att i nästa stund brisera i massiv extatisk storstadspuls med bröliga saxofoner.
På skivan med NBB är soundet givetvis mera storband, mindre av gitarrspel hörs till exempel. Men likheter finns. Barytonsaxofon och basklarinett är ibland framträdande och skapar det skönt tunga, mörka soundet och Lindström för ofta in sekvenser som för tankarna till deckarfilmer i svartvitt från 1940-talet.
Överlag hörs mycket experimenterande. Spåret ”Interlude” är till exempel med bara mansröster i en ordlös hymn av något slag. ”End of the dark hours” består av njutbart och luftigt gitarrspel av Johan Lindström, mjukt inramat av NBB. I övrigt kan det röra sig om ljudlandskap som är intrikata men inte helt lättlyssnade. De är inte förutsägbara utan pendlar mellan harmoni och disharmoni och drar ibland iväg åt det i min smak alltför röriga hållet.
Små blinkningar görs till Duke Ellington, och i ”Arctic mambo” till kubanske Péres Prado.
”Blues för somliga” är ett långt ljudlandskap, nästan som en berättelse. Även där finns en filmisk känsla där musiken emellanåt exploderar, så man hoppar till.
Som helhet gillar jag originaliteten, experimentlustan och kvalitén på alla medverkande musiker.