"Bara ett stort jaså"

Jaså. Nu vet jag hur Olle Nyman med band låter nuförtiden. Jag har under några dagar lyssnat på albumet The fathomless & the infinite, som släpps för allmän lyssning under nästa vecka, och jag lyckas inte hitta särskilt många intressanta element i något av skivans tio spår. Jag menar, sure, det är väl trevligt att lyssna till graciösa slagverk och prydliga ackord från några välstämda gitarrer. En stund. Sedan mattas upplevelsen snabbt av, när man inser hur lik den ena låten är den förra. Där är såklart även Olle Nymans rena och eleganta stämma inräknad.

I samband med detta skivsläpp har man under året släppt lite relaterat bild- och filmmaterial. En maskerad, huvbeklädd figur är huvudkaraktären i allt detta material. ”The New Man is awakening…”, verkar temat vara. Han stapplar runt på en strand, han vandrar genom snår av ormbunkar bland högresta träd. Hans händer är blodiga. Tyvärr har jag svårt att se hur detta tycks passa till musiken.

The New Man, som ju syftar till ett band och inte bara en viss Nyman, spelar blid men karg drömrock. De har spelat ihop under ungefär tre års tid, sedan bandets frontman slutat göra musik som soloartist. Det inledande spåret Star O’Mine, med sin upplyftande refräng och sin trallvänliga tonföljd, kan nog kallas skivans bästa. Möjligtvis för att jag hann lyssna på den en stund innan det hela hann mattas av (på tidigare nämnda vis). Jag vet inte riktigt. Har jag fel attityd? Måhända, ja.

Att The fathomless & the infinite för det mesta är en mild melodiös förvirring, tillika en intetsägande samling musikstycken, går i vilket fall som helst inte att komma ifrån. The New Mans nya platta blir därför bara till ett stort ”jaså” för mig.