Bisarra figurer erotik och våldsam slagfärdighet

Bisarra och verbalt slagfärdiga typer tecknas i novellsamlingen Befrielsedagen. Unika porträtt men alla blir varandra rätt lika till slut, skriver recensenten Dan Sjögren.

George Saunders "Befrielsedagen" (Bonniers) recenseras av Dan Sjögren.

George Saunders "Befrielsedagen" (Bonniers) recenseras av Dan Sjögren.

Foto: David Crosby

Recension2023-08-11 06:40
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Befrielsedagen 

George Saunders

Översättning: Niclas Nilsson 

Bonniers

George Saunders nya samling Befrielsedagen innehåller nio olika noveller. Längden varierar, från titelnovellens sjuttio sidor till tre-fyra berättelser på cirka tio. 

Jag dyker ner i en av de kortare, Kärleksbrev. En morfar skriver där till sitt barnbarn och avråder honom milt från att hjälpa en kamrat som råkat illa ut i det despotiska land USA förvandlats till.

Novellen innehåller tusen parenteser. Den stilfiguren meddelar ju något som är sant men samtidigt underordnar sig ett större sammanhang. 

Precis så önskar nu den gamle att sonsonen ska reagera: inte framträda och försöka hjälpa vännen, det är bara dömt att misslyckas. I stället bör han backa undan. 

Varje gång man stöter på en parentes påminns man om den gamles budskap: ligg lågt, underordna dig. Allt annat blir bara en tom och farlig gest i en farlig tid. Även om du har rätt.

Den gamle visar med hjälp av en ”primitiv metafor” hur landet spårade ur. ”En kille kommer in på en middagsbjudning och skiter på mattan i vardagsrummet”. Alla skriker ut sina protester, han skiter igen, folk blir osäkra, han skiter en tredje gång, nu på bordet, men ingen kastar ut honom. 

Han har helt enkelt plockat bort gränserna för vad man får göra i det offentliga rummet. Det handlar förstås om Donald Trump.

I en annan novell gör en mor vad som helst för att skydda sin son från allt ont. Det leder förstås till att hon ställer till en hel del ont själv. Man måste agera men får inte agera orättvist. Där varieras alltså temat från Kärleksbrev. 

Saunders tar sig obegripligt långt in i sina figurer, ja bottnar i dem. Det sker med hjälp av språkliga imitationer. Där har han en uppfinningsförmåga som är utan gräns. 

Det här ställer förstås till det för översättaren, Niclas Nilsson. Han ska ju helst vara lika virtuos som Saunders. I en novell om simpla förvecklingar på kontor får vi följa tre olika personers tankeflöden och dialoger. ”För kattsingen, jag skulle bli av med huvudet om det inte satt fast”, är den ena på väg att säga. 

Kattsingen är en fullträff. Precis det omöjliga ordet skulle hon använda om hon talade svenska! Och Nilsson kan genomgående matcha Saunders språkliga fantastikraft.

Han fyller sina texter med bisarra figurer som alla är lika  övertygande tecknade. Men de där slagfärdiga, våldsamt verbala typerna blir varandra rätt lika till slut, särskilt kvinnorna. De är alla unika men på samma sätt. Om man nu kan säga så.

De lever i de där texterna och tycks driva berättelserna framför sig, de är ju sådana expansiva, bångstyriga. Det draget skymtade också i Saunders förra novellsamlingen, här blir det en problematisk sida av hans berättarkonst. 

Som i novellen Ghoul. Vi befinner oss där i ett egendomligt, underjordiskt samhälle där den som fäller ett olämpligt yttrande, t ex att stället under natten drabbades av strömavbrott, blir ihjälsparkad. 

Alla spelar också roller – som om man väntade besök av turister (cowboys drar förbi, "låtsashjulbenta" och i "enorma hattar"). 

Det dystopiskt tankebygge är skadat av att alltför många bisarra infall skymmer de övergripande idéerna. Vi ser samma sak i en novell om en gammal alkoholist som fått språk och minne raderat och nu vistas på en gåtfull institution och där deltar i riggade demonstrationer. Saunders fångar upp hans skadade språk ytterst trovärdigt men det samhälleliga ramverket är för snurrigt. 

En triangelhistoria handlar om kvinnan som alltid säger ja till att hoppa i säng om tillfälle bjuds, om den bock (hennes ord) hon älskar mest och om den kvinna som är gift med nämnda bock och som förblir förbittrad in i döden.

Det temat finns i flera texter: hur erotiken sliter sönder den sociala väven för somliga medan de mer lössläppta bara tycker att de ”säger ja till livet”.

I den sista novellen vill två män båda äga ett vackert hus. Här stämmer allt, ämnet, formen, stilen, bygget, grundtonen. Bara en handfull sidor men ett mästerverk, helt utan alltför geniala infall.