Brutal och dramatisk

DRAMATHRILLER
HYPNOTISÖREN
SkÄdespelare: Tobias Zilliacus, Lena Olin, Mikael Persbrandt, Anna Azcarate med flera
Regi: Lasse Hallström
Speltid: 2 timmar 2 minuter
ÅldersgrĂ€ns: 15 Ă„r
Betyg: 4
DRAMATHRILLERHYPNOTISÖRENSkĂ„despelare: Tobias Zilliacus, Lena Olin, Mikael Persbrandt, Anna Azcarate med fleraRegi: Lasse HallströmFoto: Mattias MonteroSpeltid: 2 timmar 2 minuterÅldersgrĂ€ns: 15 Ă„rBetyg: 4

Foto: Fotograf saknas!

Recension2012-09-26 21:14
Pia Hanzi
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det hĂ€r Ă€r en film som redan fĂ„tt succĂ©stĂ€mpel pĂ„ sig. Hypnotisören Ă€r utvald som Sveriges Oscarsbidrag och var redan innan inspelningen sĂ„ld till över 30 lĂ€nder. I veckan tĂ€vlar den pĂ„ filmfestivalen i San Sebastian. Filmen bygger pĂ„ succĂ©romanen med samma namn och Ă€r den första i en planerad serie filmer om kriminalkommissarien Joona Linna. Den Ă€r Lasse Hallströms första svenska film pĂ„ 25 Ă„r och Ă€ven hans första thriller nĂ„gonsin.
Delar av den har spelats in i Norrbotten.

Historien börjar med att nÀra en hel familj hittas brutalt mördad. Det enda vittnet, tonÄrssonen i familjen, svÀvar mellan liv och död och kan inte förhöras pÄ vanligt vis. Det visar sig att en Àldre dotter finns nÄgonstans och man befarar att hon kan bli mördarens nÀsta offer. Kriminalkommissarie Joona Linna (Tobias Zilliacus) tar sig omedelbart an fallet, med en stor dos personligt engagemang. I kampen mot klockan tar han hjÀlp av lÀkaren och hypnotisören Erik Maria Bark, spelad av Mikael Persbrandt.

I ett tidigt skede av filmen fÄr vi Àven möta Eriks fru Simone, enastÄende spelad av Lena Olin. De tvÄ lever i ett perfekt hem men
i en trasig relation. Det Ă€r skönt att för ovanlighetens skulle se Mikael Persbrandt i en mjukare mansroll. Mycket av hans uppenbarelse Ă€r sig lik, men hĂ€r fĂ„r vi Ă€ven se honom tĂ„rögd, krumryggad och förvirrad. Tobias Zilliacus gestaltar en lĂ„gmĂ€ld och betraktande polis med mĂ„nga stickade tröjor i garderoben. Joona Linnas starka engagemang i mordfallet speglas vĂ€l i de ljusblĂ„, blanka ögonen. Men det Ă€r Lena Olin som gör den starkaste skĂ„despelarinsatsen. LuleĂ„skĂ„disen Anna Azcarates minuter pĂ„ duken Ă€r fĂ„ men vĂ€l förvaltade. DĂ€remot hade det varit uppfriskande om det inte var sĂ„... Typiskt. MĂ€nnen Ă€r samlade och löser saker. Kvinnorna har hĂ„ret pĂ„ Ă€nda och Ă€r mer eller mindre hysteriska.


Inledningen av filmen Àr brutal och blodig med knivhugg och blodstÀnk. Vi fÄr följa med in i huset som liknar en slaktplats och Àven nÀr det vÀnds pÄ kroppar i bÄrhusets blÄgröna ljus. Men för att vara en film av denna genre Àr det mindre vÄld Àn förvÀntat.
Relationerna och dramat fÄr ta större plats. PluspoÀng för det.

Fotot av Mattias Montero Àr snyggt och stÀmningsfullt, ibland rent av överraskande. Det bidrar ofta starkt till att skapa det obehag man kÀnner under den större delen av filmens tvÄ timmar. Men det finns Àven nÄgra bisarra situationer som kan locka fram ett och annat skratt i biosalongen.


I filmens sista minuter blir det dramatiskt och riktigt spÀnnande. Dessutom nÀstan helt utan vapen. Dessa snöiga scener drar upp helhetsintrycket. NÀr eftertexterna kommer kvarstÄr Ànnu en del frÄgor och filmen har pÄ sina stÀllen luckor i logiken. Men tvÄ timmar Àr tvÄ timmar och det hÀr Àr helt klart en film vÀrd att se.

LĂ€s mer om
LuleÄ