En gång på 80-talet var jag ung och kär i en kille som diggade synthpop. Allt som oftast spelade han Adolphson och Falk. Det var genom honom jag lärde känna deras musik. Killen gick fyraårig teknisk linje och blev så småningom civilingenjör. Jag tror att han fascinerades av texterna som ofta handlade om datorer och rymden och om framtidens teknologi. Vilket annat band hade ens kommit på idén att skriva en låttext om datorernas digitala språk?
Den första jag möter i garderoben är en kompis som faktiskt också är civilingenjör. "Adolphson och Falk – jag visste inte ens att de fanns fortfarande när jag såg affischen, jag trodde de försvann på 90-talet", säger han.
Men jodå, de finns och är båda 65 plus, men en synthpoppare verkar inte åldras på samma sätt som vi andra, börjar jag tro när de sätter igång att sjunga och spela.
En snabb blick på publikraderna säger mig att 95 procent här inne också var unga, eller åtminstone hyfsat unga på 80-talet, och nu dyker vi in i en kollektiv nostalgitripp. Jag sneglar över axeln på raden bakom mig och ser två män som lågmält sjunger med i texterna, de kan dem utantill. När "Kontrollen blinkar blå" kommer tar de samfällt upp sina mobilkameror och filmar.
Tomas Adolphson och Anders Falk är nog i någon mening folkkära, det förstår jag nu. De har hållit på i 50 år och trots att jag inte själv aktivt sökt upp deras musik har jag hört nästan allt de spelar den här kvällen tidigare.
Jag har läst på lite om bandet och noterat att de ibland blivit jämförda med Simon and Garfunkel, två herrar med finstämda melodier och smått filosofiska texter, oftast i moll, och med var sin akustisk gitarr.
Men samtidigt är det något som talar emot det här med "folkkära". För paradoxalt nog är de här herrarna faktiskt ganska anonyma. När jag i pausen försöker fråga runt om någon vet vem som är Adolphson och vem som är Falk, är det ingen som vet det. Inte ens Kulturens hus personal och inte heller killen vid skivförsäljningen.
Det som gör Adolphson och Falk kända och omtyckta kommer sig av att folk har lyssnat på låtarna på radio, på skivor och kassettband, inte haft affischer av dem på väggarna och inte heller har man kunnat se dem i en massa tv-program.
Deras utstrålning på scen är godmodig, men det är inga rockstjärnor vi pratar om. De berättar sina historier om hur de träffades i lumpen och hur de fick kontakt med skivbolag med en torr humor. De har texter om hur det är att vara tjänsteman, att leva i en ganska grå och inrutad vardag, och själva har de under alla år, vad jag förstår, arbetat som landskapsarkitekt respektive civilingenjör. Musikintresset har de klämt in på fritiden. Att de inte turnerade under storhetstiden på 80-talet berodde på att de hade fullt upp med jobb och familjer berättar tjejen på bokningsbolaget.
Det är många fina låtar vi får höra ikväll. "Över tid och rum", "Hav", "10010", "Nu lever jag igen" är några personliga favoriter. Efter pausen drar de ner tempot rejält och börjar berätta lite mer ingående om bandets historia, och då kör de även några akustiska låtar, innan de försiktigt skruvar upp tempot igen.
Texterna och melodierna är så melankoliska ibland att man nästan får en överdos av melankoli. Till och med "Mer jul" med sin skojiga text har ju ett melankoliskt anslag.
Men som tur är lättas det upp allt som oftast av de underbara synth-arren som Greg FitzPatrick står för och som får oss alla att känna oss unga igen. När de sjunger "Hon är ljuset på min väg" minns jag exakt hur det var att vara 19 år och nykär. Jo, de har ju skrivit några låtar om kärlek också, även om de måste ligga långt under genomsnittet där.
Herr Adolphson är hes på slutet, men några extranummer blir det ändå och trots att klockan börjar närmar sig 23 är publiken fortfarande entusiastisk. Slutsatsen efter den här konserten är att det dags att höja pensionsåldern. Åtminstone för killar som sjunger synthpop.
PS. Min första pojkvän lyssnar fortfarande på Adolphson och Falk då och då och tycker att de är lika bra, jag ringde och kollade. DS.