Andreas Weise har förmodligen en av Sveriges vassaste sångröster, han är omgiven av ett habilt band och tillsammans framför de en rad sköna låtar. Men det finns en del att jobba på.
Det verkar vara en trend nu att göra turnéer som presenteras som "nära" eller "nakna". Men jag är inte säker på att det gagnar alla artister att profilera sina turnéer på det viset. Visst har Andreas Weise figurerat på en massa ställen och är så klart en kändis, både på egna meriter i diverse tv-program och genom att vara son till nyligen bortgångne Arne Weise. Men det här är ju Andreas Weises första egna turné och det hade väl räckt som utmaning, tänker jag. Personlig i mellansnacket kan man vara ändå, utan att det står i turnénamnet. Särskilt om det som i det här fallet lovar mer än det håller.
Han berättar om en uppväxt präglad av skilsmässa och alkoholism och att det gjorde det svårt för honom att hitta sig själv. Men nämner det mest i förbifarten. Istället drar han några gulliga historier exempelvis om hur hans mamma lyfte upp honom på matsalsbordet så han fick sjunga när de hade gäster.
Han berättar att hans osäkerhet ledde till att han var en översittare och mobbare i skolan och att han i sitt vuxna liv har bett många om ursäkt för sitt beteende under uppväxten. Bra! Men tänk om han hade berättat hur det kändes att ringa någon och be om förlåtelse och hur det togs emot. Om han dessutom hade kopplat ihop det med en efterföljande låt hade det gjort det ännu starkare.
Någonstans i mitten av konserten sätter han sig på en pall, ljuset tonas ner och han berättar om sin pappas död – att det var hans bästa vän som han nu har förlorat och att han tvekade om han skulle genomföra turnén eller ställa in. Det blir gripande i några sekunder, men han går snabbt vidare. Vilket kanske i och för sig är en bra avvägning.
Andreas Weise har haft några fina pop-hits genom åren men också sjungit väldigt många covers. Han har alltid varit förtjust i evergreens, Frank Sinatra-låtar och annat i den stilen, berättar han. En fråga som infinner sig är dock om det går att bygga en karriär på det 2019, eller om det krävs ännu fler nyskrivna låtar. Det spelar ju ingen roll om man skriver dem själv eller tar hjälp av andra, bara de känns lite mer unika för just den här artisten. I finalen sjunger han en sång dedikerad till sin flickvän som han berättar har betytt enormt mycket, inte minst för hans självförtroende. Det blir låten "She" från 1970-talet. Det kanske hade varit ännu finare om han tillägnade henne en ny låt? Nåja.
Publiken, vars uppskattade medelålder ligger på cirka 65 år, verkar för sin del älska inslagen av nostalgi, och visst gör han de äldre låtarna snyggt och modernt. Han rör sig otvunget, dansar när det passar, klappar igång folk i bänkraderna och får dem att sjunga allsång. Så jo, han bjuder till. Men ibland blir det lite sömnigt, då han väljer ganska många långsamma låtar som inte riktigt berör.
Det finns en del konkreta saker att jobba på här tror jag. Presentationen av bandet kommer väldigt sent in i programmet. Killen som spelar klaviatur är skymd bakom en uppfälld laptop från mitt håll och trummisen anar jag bara någonstans bakom rökridån. Den inbördes kontakten på scenen är inte så tydlig.
I ett nummer tar Andreas Weise en egen gitarr och börjar spela tillsammans med gitarristen Andreas Brännstam som briljerar med ett solo och då glöder det till i samspelet. Sådant är kul att se på och låter dessutom bra. Men det skulle finnas mer att hämta.