Foto: Mimmo Hildén
Rörelser tar avstamp i 1930-talets Tornedalen när väckelsesekten Korperarörelsen tog form.
Rakel, Teodor och hans dotter Elsa bär handlingen i en fattig tillvaro med religionen i fokus. När predikanten Toivo Korpela kommer i klinch med kyrkan och lämnar bygden tar Teodor över – något som blir starten på hur vi ser på Korpelarörelsen idag.
Handlingen har egentligen ett välbekant tema som vi senast sett med Knutbysekten i fokus i TV4:s filmatisering Knutby.
Det är ett samhälle där invånarna har en slitsam vardag och känner ett utanförskap. Deras behov av mening, gemenskap och hopp om något bättre leder dem in i destruktiv gruppdynamik med maktmissbruk, där sex blir en del av ett självuppfyllande ändamål. Det här är sådant vi sett tidigare, i sekter och i populärkulturens skildring av dem.
Ändå lyckas Jon Blåhed skapa något vi inte har sett förut.
Jon Blåhed från Tärendö har skrivit manus och regisserat "Rörelser".
Rörelser är lika mycket ett kostymdrama som en klagosång på meänkieli, med makalösa miljöer som kuliss. Tillsammans med filmfotografen Mimmo Hildén, och med natursköna platser från bland annat Haparanda, Övertorneå och Kalix, skapas scener som blir effektfulla kontraster till filmens såriga och karga innehåll.
Jessica Grabowskys porträtt av Rakels tvivel – slitningen mellan hennes vetenskapliga tro som lärare och rädslan för att trotsa Guds vilja – snörper åt i bröstet. Det är gripande och trovärdigt, och Gabrowskys lyckas med mimik och blickar förmedla de största känslorna i de längsta tystnaderna.
Även Jakob Öhrman gör en imponerande gestaltning, även om tittaren lämnas med en viss ovisshet kring vad som egentligen driver den svärta han så övertygande gestaltar i rollen som den alkoholiserade och vansinniga kultledaren.
Allt tillsammans bidrar med starka obehagskänslor som sömlöst byggs upp och förstärks av den ödesmättade musiken som slingrar sig genom hela filmen.
Det finstämda och stundom lite väl högtravande stilgreppet ger upphov till en gäspning eller två. Och det genomgående mörkret utan någon ljusning som andhål gör att filmen upplevs något längre än vad den egentligen är.
Men på det stora hela spelar det ingen roll.
Jon Blåhed har lyckats göra en film med flera lager som inte bara påminner om en mörk historia, utan också är en aktuell påminnelse om vad som kan hända när människan står utan hopp och tro.
Jessica Grabowskys
Med lätta penseldrag lyckas han göra skildra det fulaste av fula mot en vacker fond.