NY BOK
David Grossman
Med mig lever livet
Albert Bonniers förlag
På den levde Vera några månader efter kriget under tortyrliknande former. Ön kallades Titos gulagläger.
Vera är 90 år och har överlevt yttersta fattigdom, ockupation, rasism och inbördeskrig och är lika oövervinnelig som hjältinnan i en äventyrsbok.
Hennes dotter Nina är dryga 60 år och hatar Vera som övergav henne när hon var sex. Det deformerade Nina, som vuxen flyttar hon sig rastlöst över världen och ägnar sig mest åt erotisk vidlyftighet.
Ninas dotter Gili hatar i sin tur Nina som lämnade henne när hon var nyfödd. Gili bor på en kibbutz, är skripta och bokens berättare.
Vi får veta allt om personerna men inte så mycket om deras yrken, den tid de lever i, vad som händer i landet eller samhället. Personskildringen slår ut allt annat i berättelsen.
Det blir våldsamma uppgörelser mellan kvinnorna, stora ord, iskyla och urladdningar. Utspelen får var och en att "skälva som en brandman på stången till en brand", tänker Gili. Också läsaren befinner sig på den där stången och det tynger till slut min läsning en del.
Texten består länge av en radda korta scener, minnesbilder och dialoger som skruvas ihop. Samtidigt fogar Gili in egna kommentarer och iakttagelser.
Formen liknar länge en oklippt film. Men när de fyra far i väg till fångön hamnar Veras liv i centrum och då blir läsningen också mer överskådlig.
Språkligt är texten tät, rörlig, hopflätad och komplicerad. Jag antar att Grossman valt en sådan stil för att avbilda det starka tryck som finns mellan kvinnorna. Men för mig blir formen rätt splittrad.
Nu vallfärdar alltså de tre kvinnorna till platsen där allt gick fel. Gili filmar deras samtal och allt som kommer i deras väg men har ingen aning om vad det ska bli för film av alla dessa tagningar. Jag har länge samma känsla när det gäller Grossmans roman.
Så besöker de Veras födelsestad på Balkan, hennes barndomshem, skolan, kvarteret, en danslokal där hon träffade sin man, fängelset och slutligen ön. Grossman själv har gjort samma resa. Han har nämligen utgått från en levande modell, berättar han i ett efterord. Vera hette egentligen Eva och dog 2015. Men det är fråga om en roman, betonar han, ingen biografi.
Under resan berättar Vera ständigt om sitt äktenskap. Kärleken till mannen var total, den trodde allt, uthärdade allt och hade "sin glädje i sanningen". Men för dottern och dotterdottern blev det denna absoluta kärlek som orsakade deras olycka.