Fint och välskrivet om att återvinna ett förlorat språk

Ina drabbas på första sidan i Per Odenstens underbara lilla roman "Glossarium" av en hjärnblödning. När hon vaknar upp på sjukhuset har hon förlorat sitt språk och "ser och hör som i ett regndis".

Per Odensten har skrivit "Glossarium".

Per Odensten har skrivit "Glossarium".

Foto: Moa Odensten

Recension2020-10-27 17:37
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Per Odensten 

Glossarium 

Norstedts 

Hon är 36 år och minns inte ens sitt namn, hon är "viktlös men förstelnad". I början känner hon inte igen Mette, sin fyraåriga dotter, mannen hon varit gift med eller sin mormor. 

Bokstäverna ser ut som insekter. Samtidigt minns hon styckevis hur hon tog studenten, läste filosofi på universitet, fick stipendier, blev lärare, hade en ömsint skildrad relation till en annan man än den hon gifte sig med och undervisade barn i fjärde klass.

Ina har förlorat sitt språk men Odenstam letar fram det åt henne. Och när han beskriver hennes väg liknar det hela en sorts minnesforskning men utförd med poetiska och litterära verktyg. 

För hennes verklighet är upplöst, översinnlig och känslomässigt förtätad, tillstånd som man nog inte kan komma åt med ett medicinskt språkbruk. Hon befinner sig under den första tiden som i "en glasblåsa och flyter med när blåsan förflyttar sig i glasmassan".

Så får hon en språkterapeut och hon börjar återerövra alfabetet. Hon lär sig först a och m under stor möda, men hon "tvingar fram dem ur mörkret". Hon måste ge varje bokstav ett "ansikte". b, s, k och t slocknar men hon lyckas till slut "tjudra dem som bandhundar utanför husknuten".

"Du har kvar fantasin, känslorna, intelligensen och viljan", förklarar terapeuten. Men hon fastnar i enstaka ord medan andra flyger förbi. Bara när hon lyssnar på sina skivor kan hon "vara den hon är".

Jag vet egentligen ingenting om hennes tillstånd men föreställer mig att romanen borde vara obligatorisk läsning för dem som studerar hjärnskador. Det hela är ju berättat och beskrivet som av den sjuka själv även om den röst vi möter är en berättares.

Det går hela tiden långsamt åt rätt håll. Efter en tid får den älskade dottern övernatta på sjukhuset. De sover i samma säng. 

Sedan får hon flytta till ett särskilt boende, får åka buss själv och röra sig fritt ute.

I tredje och sista delen börjar hon skriva, hon "överlämnar sig till handens rörelser". Odensten finner också då en rad vackra metaforer för vad som händer henne, när "orden lever och andas i och genom varandra", när de "håller det sammanstörtande samman medan det störtar".

Så hemförlovas hon, får arbetsträna på bibliotek och bo i mormoderns lägenhet med den gamla. Långsamt blir hon människa igen, i den meningen att hon åter tar plats i sitt eget språk.