I honkytonkbarernas huvudstad Nashville kan du hitta syltor där solljus är ovanligare än alkoholfri moonshine och du kan trängas med turister på neonupplysta jättebarer flera våningar upp längst Broadway.
Samma musiker kan erbjuda publiken totalt skilda upplevelser beroende på om åskådarna sitter vid ett litet bord med stearinljus eller står med ansiktet mot meterhöga fönster där folkmassor rullar förbi utanför.
När honkytonken kom till Luleå förra året förvisades den som önskat sig americana till Lillans mörka och garvade grotta. Några hittade dit, de flesta gjorde det inte.
Från och med denna fredag har bokningsbolaget Rootsy flyttat sina amerikanska kringresande musiker till fören på stans flaggskepp i stället, i Kulturens hus lounge, med utsikt över Bodenvägen. Luleås Broadway.
Nu ska americanan slå root i Norrbotten genom att ta den neonupplysta vägen.
Det finns inget säkrare sätt att testa konceptet än att ställa Carson McHone på scenen direkt.
Musikern som vuxit upp i Austins smutsigaste barer och med 6th street som en andra replokal har hon sett pubfolk förr.
"Jag var inte ens tillräckligt gammal för att vara i de där barerna, och de blev ett hem för mig. Det är mörkt när en bar blir ens hem", skriver hon på sin hemsida.
Men det känns inte särskilt mörkt när hon gör Kulturens hus till honkytonkens hem.
En bit in i spelningen, efter att genomhärliga "Sad" fått en lång hyllning av publiken, ropar musikerna på bartendern och utbrister att de vill "buy everyone a drink". Det får räcka som erkännande. Mer södern än så blir det inte.
De allra flesta i lokalen ser ut att ha väntat på countryn och den afterworkiga stämningen förvandlar loungen till en levande honkeytonkbar (plus fin konserthusinredning, minus lampslingor och ölskyltar).
Förrutom det blanka golvet och de välbehållna stolarna är det artisten själv som går utanför mallen mest. Lugna låtar som "Drugs" och "You don´t answer when I call" är mer singersongwriter-material än americanagung, vilket gör att spelningen går ner i tempo med jämna mellanrum.
Det är tydligt att det inte är för detta publiken är där. I stället är det svänget i "Lucky", rockabillygitarren i "Good time daddy blues" och ärliga "Maybe they´re just really good friends" som får till vardags tystlåtna norrbottningarna att ropa rakt ut.
Det är ett hårt arbetande band, som har 33 av 40 spelningar kvar på turnén, och deras samspel sitt oftast som ett smäck och att det ibland låter som om fyra barstammisar försöker prata i munnen på varandra skyller vi på utmattning.
”Det har varit lite sparsmakat med folk på spelningarna , skönt med lite energi i rummet – det betyder mycket att folk dyker upp”, säger en uppriktigt lättad Carson McHone.
Det känns onekligen som att musiken hittar sin publik denna kväll och få ansikten känns igen från spelningarna på Lillan.
Det kanske krävdes ett stort skyltfönster mot Bodenvägen för att Luleåborna skulle hitta McHone. Och Honkytonken ett home.