Robin ser nervös ut nÀr han kliver pÄ först av alla. Han slÀpar fötterna tvÀrs över scengolvet och ler generat. MÄns sÀtter sig bakom trummorna, stretchar armarna lite och gÀspar. Alina stÀller sig förvirrat mitt pÄ scenen med ryggen mot publiken. Janinne ser glad ut och kontrollerar att mikrofonen verkligen hörs ordentligt. Dom verkar ha noll koll. PÄ ett bra sÀtt, alltsÄ. Det finns ingen inramning. Det Àr befriande. SÄ fort det drar igÄng sÄ fattar man. Ingenting handlar om show. Det Àr bara ett avantgardistiskt indiepopband utan krusidueller. KönsförrÀdare Àr hÀr för att spela och det Àr precis vad som gör. Behöver jag ens sÀga att det lÄter magiskt? Okej, det lÄter magiskt. Ta och slÀpp en skiva nÄn gÄng dÄ! Jag Àr trött pÄ att vÀnta.
BĂ€st: Ăppningsnumret (som ocksĂ„ blir extranumret), en cover om Ă€nglar, skriven av en viss ikonisk rockkĂ€rring frĂ„n USA. OvĂ€ntat. Eller helt vĂ€ntat oförutsĂ€gbart.
SÀmst: Att jag inte kom ihÄg att köpa deras t-shirt. Typiskt.