Sent i onsdags kväll tog jag mig ut till Kulturgården i Gammelstad för att lyssna till Umeåbandet The Koo Koo’s, en kvinnotrio jag väl egentligen visste ganska lite om. Med ett 2009 års Hot and Hard i kappsäcken och med nytt material som man verkar sikta på att färdigställa för release någon gång under 2011, ser det kommande året alldeles skapligt ut för The Koo Koo’s.
Efter veckans trista regn och snåla blåst, får man väl säga att man har en väldig tur med vädret i Gammelstad på onsdag kväll. Molnen har skingrat sig nästan helt och hållet, och blåsten märker vi inget av. Väldigt somriga känslor syns och känns kring Kulturgården, på vad som för övrigt får bli min egen första lilla utomhusspelning för den här sommaren. Det doftar gräs, öl och myggmedel ute på gården, och några minuter efter utsatt tid väntar uppskattningsvis ett 50-tal människor på musiken nere vid den lilla träscenen.
Bandmedlemmarna själva är klädda i uteslutande svart och rosa, och utstrålar redan från öppningslåten en ganska härlig energi och en jäkla pondus. Man kör såklart popbandens standardsetup: gitarr, bas, trummor och synt. Soundet är förhållandevis simpelt och kan väl närmast beskrivas som ett något mera speedat Sahara Hotnights, eller möjligtvis Melody Club. Då tillsammans med Charlotte Burströms kraftfulla och dramatiskt svajiga röst. Och visst är det enkelt och upplyftande, men också i ärlighetens namn rätt så slätstruket. Dock med en jäkla pondus, som sagt, som också är beundransvärd. Jag kan dock inte för allt i världen begripa varför man gör allt mellansnack och alla låtpresentationer på engelska. Det, om något, känns väl lite underligt på en såhär liten spelning ute i Kyrkbyn.
I övrigt vet jag inte om jag vill klaga så mycket mera. Mot slutet släpper folk loss mer och mer, och när man kör sitt första och sista extranummer så är musikglädjen och alla de andra fina sommarkänslorna uppenbara i den lilla publikskaran. En väl spenderad kväll i Gammelstad, indeed.