Det är det jag har grubblat över inför konserten. Är det vettigt att översätta engelska låtar till svenska? Så där generellt sett menar jag. De flesta förstår ändå engelska, så det är inte nödvändigt av det skälet.
Men efter att ha suttit och lyssnat en stund på Mikael Wiehe och Ebba Forsberg i Kulturens hus denna tisdagskväll tänker jag att det kanske är lite grann som att först läsa boken och sedan se en välgjord film. Det blir en ny tolkning, det kan ge nya dimensioner och eventuellt bli mer lättillgängligt – just när det gäller sånger eftersom man får det serverat på sitt modersmål.
Sedan kan det bli lite styltigt ibland. "Tamburinman" går liksom inte in på raden på samma sätt som "Mr Tambourine Man" och det blir "Hej tamburinman – kom och sjung en sång för mig/Genom gryningens fanfarer ska jag följa dig". Det finns flera exempel – "Jag har tänkt på dig" har en superfin text, men helt perfekt flyt har han nog inte fått till ändå i texten. Men man köper det och snart är man inne i en värld av Wiehe-tolkade Dylan-texter. För han sätter självklart en egen prägel på dem.
Mikael Wiehe konstaterar i inledningen att Bob Dylans texter från 1960-talet fortfarande är lika aktuella vad gäller förekomsten av kriser, krig och katastrofer i världen. Och det andra stora ämnesområdet som Bob Dylan diktat om, kärlekens upp- och nedgångar, har ju en evighetskaraktär över sig och Wiehes tolkningar är poetiska och vackra.
Hans karakteristiska röst kompletteras fint av Ebba Forsbergs. De funkar jättebra tillsammans. Det blir mycket, mycket vemod och mycket om kärlek som den kan te sig – ibland mer som en dröm om kärlek – och så klart lite upprorisk vänsterproggig protestsång också, för annars är det inte Mikael Wiehe som står där på scenen. Han pratar om Chile, Pinochet om antifascism och om Greta Thunberg och berättar hur Svenska kyrkan stöttade hennes kamp genom att låta klockorna ringa den dag hon fick världens ungdomar att demonstrera för miljön och efter det sjunger han "Ring Them Bells" som på svenska blir "Ring i alla klockor". Men han håller faktiskt annars igen något på antalet kampsånger, vilket känns som en bra avvägning. Säkert finns det delar av publiken som har kommit mest för dem, men personligen kan jag känna att de kan vara lite passé rent musikaliskt. Ändå är det förstås härligt att se hans attityd och genuina ilska i "Ni som tjänar på krig": "Ni som tjänar på krig/och på att människor dör/Ni som tillverkar vapnen/som slår ihjäl och förstör/Ni som säljer gevären/och kanonerna med/Jag vet var ni finns/och jag vet vem ni är".
De sjunger några duetter men mest var och en för sig. Ebba Forsbergs absolut skönaste framförande tycker jag är "Hårt regn", ackompanjerat av ett suggestivt rytmiskt trummande på det digitala trumsetet. Det är en av kvällens höjdpunkter. Det är ett ganska stillsamt program, men ändå behåller de en nerv rakt igenom. Övriga instrument är klaviatur, pedal steel och gitarr och det låter bra tillsammans med sångarna.
Inför extranumret berättar Mikael Wiehe att hans åttonde barnbarn är på väg och "då kan man ju inte lägga sig ner och dö". Så avslutar de tillsammans med "För evigt ung" och det är jättefint: "Må ditt liv bli långt och lyckligt/må dina önskningar bli av/må du göra det mot andra/som du hoppas få tillbaks/Må din vandring under stjärnor/inte bli för tung/må du va/för evigt ung".
Och det känns genuint tryggt att Mikael Wiehe står för de värden han alltid har stått för när man lämnar Kulturens hus i den kyliga senoktoberkvällen.