Den skrivna berättelsen är beständig, medan den muntliga kan försvinna när människor dör. Och med dem viktig kunskap för nära, kära och efterkommande generationer.
Apmut Ivar Kuoljok just utkomna bok bottnar i den tanken, liksom den förra från 2008, Mitt liv som renskötare. Ursprungsfolk världen över har ofta en muntlig tradition, men behöver sätta orden på pränt för att dess liv och kultur inte ska, generellt sett, bli en fotnot i historien. Det handlar om en kulturgärning.
Det är svårt, känns lite förmätet, att försöka skriva en recension av Renskötarliv – storvilt och tjäderjakter. Lite som att ha åsikter om Kuoljoks 85-åriga liv som gått i renskötselns tjänst i Sirges (Sirkas) sameby i Norrbotten. Han har med andra ord en rik tidskälla att ösa ur.
Måhända var det så att med Mitt liv som renskötare att en renskötare för första gången själv skrev om arbetet i renskogen. Men mycket av det Kuoljok skriver om i Renskötarliv känns dock igen i det andra renskötande samer berättat för författare som skrivit om samers liv Sverige. Till exempel flytten mellan olika visten beroende på årstid och med påverkan av väderleken. Strapatserar som heter duga och med det yttersta syftet att hitta gynnsamma förhållanden där renarna kunde hitta mat.
Renskötarliv går tillbaka till berättelser och händelser från 1940-talet och cirka fem årtionden framåt. För Kuoljok hade redan som ung block och penna i beredskap och öronen på skaft. Jakten löper som en röd tråd genom hela boken.
Lyckad jakt på varg, järv eller lodjur var och är för renägande samer liktydigt med fler levande renar, medan jakt på älg, björn och tjäder mer handlar om en kombination av extra inkomster och nöje. För att hålla hungern borta är fiske också viktigt i sameland, men exemplen blir lite tjatiga.
Det tätt inlagda samiska orden är det som stör mig mest i läsningen. Det ständiga bläddrandet till ordlistan förstör stundom rytmen, men jag förstår att Kuoljok vill ha orden där han satt dem.
I slutordet bränner det till. Här finns kritik kring rovdjursfrågan, dito visavi Vattenfalls verksamhet i Jokkmokks kommun och, högst aktuell, frågan om gruvbrytning i regionen: ”Hur kan ett engelskt företag komma till Sverige och få rättigheter att förstöra för rennäringen och utarma urbefolkningens exeistensmöjligheter?”.
Ord och inga visor, från en annars mild och försonlig man och same.