NY BOK
Ernst Brunner
Marmormolnet
Albert Bonniers förlag
Sergel (1740-1813) var son till den kunglige hovbrodören och en tidigt upptäckt talang. Via bildhuggarkonsten gav han uttryck åt både sitt inre och yttre liv. Han lärde sig av Pierre L´Archevêque, men när han som 27-åring kom till Rom insåg han att den riktigt sanna läromästaren var antiken och dess mästerstycken.
Brunner låter Sergel berätta i jag-form om sitt liv, sin konst och sin samtid. Det blir en utläggning starkt färgad av självgodhet. Sergel såg sig tidigt som utvald, av Europas regenter sedd som samtidens störste. Skulpturen ”Apollino” skulle göra honom odödlig. Han var mästaren, vars konst inte ens Michelangelo matchade. Gemensamt hade de sökandet efter själen i stenen och en strävan att ge den ”skälvande kropp”.
I en sällsynt stund av självdistans erkänner sig Sergel ha blivit odräglig av allt tal om hans storhet.
Efter elva år i Rom blev han beordrad av Gustav III att återvända hem. I det fann han sig, för han kunde vara inställsam, bara det gagnade hans sak. Det innebar emellertid att han blev reducerad till dräng åt den högfärdige konungen, begränsad till att producera beställningsverk – stoder och statyer som förhärligade och därmed gravt förvanskade den motbjudande monarken. Gustav III beskrivs som extremt vedervärdig, en krympling som ”sörplade egna snorkråkor” och hade vedervärdig andedräkt, cynisk och självupptagen, totalt likgiltig inför att offra tusentals enklare människors liv.
Många av de monumentala verken formades i finaste carraramarmor. Mejslandet innebar att skarpa, borthuggna flisor drogs ner i lungorna. Sergel var dessutom fet och full av galla vilket framkallade plågsam gikt och mörk melankoli.
Att han med giktbrutna fingrar och värkande leder förmådde skapa så mycket stor konst framstår som ofattbart. Dessutom gjorde han massvis med modeller samt tecknade, oupphörligen. Mot slutet skildrade karikatyrerna främst den lust och lastbarhet som härskade i hans föreställningsvärld.
Allt detta blir via Brunners briljans till ett mästerstycke, lite likt ett konstverk i marmor, med oändliga skiftningar, nyanser och detaljer. Den mästerligt utmejslade texten förmedlar personer och konstverk, färger och former, dofter och stanker, ljud och ljus, i en imponerande trovärdigt åstadkommen tidsanda.
Fast den som saknar tålamod för 550 sidors myllrande mångfald gör sig förstås icke besvär.