Göteborgarens titel "Improvajsing" är en ordlek (vad annars?) där improvisering krockar med vajsing och på något sätt engelskans improvement, eftersom grunden i hela showen handlar om att röra sig framåt som människa. Att våga.
Allt detta blir verklighet då både improvisering och engelska får plats i föreställningen, precis som att det blir lite vajsing – redan innan kvällen startat. Att köra standup i stora salen då bara de tio nedersta raderna är halvfulla – resten ekar tomt – känns definitivt vajsing. Valet av lokal kan inte Peter Apelgren rå för, men det är ändå han och publiken som får betala priset, till och med inprovisationsjazzmusikerna i det gamla filmklippet på storbildskärmen tappar feeling när majoriteten av åskådarna är uppfällda stolsdynor.
Nåväl. Skit samma. Det gick fel och nästa gång görs inte misstaget om.
Så låter Peter Apelgrens filosofi denna kväll och med tanke på kvalitén han håller är det jobbigaste med en gles publik att mitt eget skratt låter så förbannat högt. Komikern påverkas inte nämnvärt och skapar en lättsam atmosfär, vilket gör att jag bara reflekterar över hur stor salen är under mina misslyckade försök att hålla tillbaka flabbet. Vilket är oftare än bekvämt.
60-åringen från Ucklum har kallats för Sveriges bästa komiker och han är fullständigt briljant. Ibland mäts standuprutiner i LPM (laughs per minute) och där borde han ha svenskt rekord, Apelgrens förmåga att slänga in bisatser och poänger i snabba utsvävningar är på en egen nivå. Jag tror att han hade haft chans på världsrekordet om det inte vore för att han är så förbannat snabb och underfundig att det är svårt för publiken att hänga med på allt. Vartenda ord, varenda övervägning, är ett guldkorn och om du inte är beredd på det missar du diamanterna bland alla ljusglimtar.
LÄS OCKSÅ: Peter Apelgren: "Ibland funkar det svinbra, men ..."
I en intervju inför fredagskvällen konstaterade han själv, angående improvisering, att "ibland funkar det svinbra, men ofta funkar det okej och ibland inte alls".
Det är svårt att avgöra vad som är improviserat, om ens något – eller allt är det. Peter Apelgrens sätt att låta munnen gå låter som autopilot, med eller utan manus, och ibland blir det rörigt – vilket är en poäng i sig.
Han visar märkliga "släktbilder" på allt från morfar som bytte kön med Göran (som hade så stor snopp att han fick ha den i en hink) till blinda Ulf som var "så blind att han inte fick någon efterrätt". Han blir förbannad över en korv som ligger åt fel håll i förpackningen och pillret som plockats från fel plats på medicinkartan. Han svär över att de kör sten, sax, påse i "Flintstones" när bara sten fanns på stenåldern och imponeras över fåren ("som nästan bara är ull – men ögonen är inte ull – hur vet de att det inte ska vara ull?").
Han pratar om allt och inget och slår världsrekord i antal ord per minuter – ibland till och med ord per sekund.
Peter Apelgren frågar sig varför folk inte improviserar mer? Och svaret är enkelt – alla är inte som du. Ingen är som Peter Apelgren.
Det är Sveriges bästa komiker och ibland blir han till och med för bra för publikens – och lokalens – bästa.