Hela havet stormar bland instrumenten, fast istĂ€llet för att antalet stolar â eller instrument â minskar, sĂ„ ökar de för varje lĂ„t som gĂ„r. Det Ă€r bara cellisten som missat vad leken gĂ„tt ut pĂ„ och sitter fast pĂ„ sitt hörn, oersĂ€ttlig. De andra fem medlemmarna springer runt mellan tvĂ€rflöjt, melodica, gitarrer, och trummor. NĂ€r de inte rĂ€cker till sĂ„ gĂ„r en av medlemmarna över till den uppmickade skrivmaskinen. En skrivmaskin som instrument sĂ€ger ni? Ja, en skrivmaskin som instrument. Med en cello istĂ€llet för en bas. NĂ„got makaber uppsĂ€ttning, precis i min makabra smak.
Det Ă€r rĂ€tt drömskt, och de kringspringande öronkĂ„pebeklĂ€dda barnen som utgör en synlig minoritet hjĂ€lper till att göra det Ă€n mer desillusionerat. Fast det blir aldrig riktigt bra, de fĂ„r aldrig nĂ„got riktig âflowâ. NĂ€r mysfilten â deras uttryck för gamla lĂ„tar de kan innan och utan â tagits av och en lĂ„t avbryts i mitten sĂ„ försvinner det som Ă€r inledningsvis drömskt. Att de med fyra lĂ„tar kvar blir avbrutna av högljudd punkrock ett par hundra meter bort hjĂ€lper inte heller till pĂ„ den fronten. I slutĂ€ndan gör de inget storslaget intryck, det blir inte sĂ€rskilt minnesvĂ€rt trots deras unika sound.
⊠i slutÀndan undrar jag mest vad hon skrev pÄ den dÀr skrivmaskinen, och det ska inte vara vad man tar med sig hem frÄn en spelning.