"NÀmen, se dÀr fajtas Jon Snow med Jack Bauer". Om du kan din Game of thrones respektive 24 kan denna reflektion dyka upp som en mental livlina ut ur den sega sörja som kallas Pompeii. à ret Àr 79 efter Kristus och i romarriket Àr det gladiatorspel och folkmord som gÀller.
NÀr kelterna slaktas överlever en liten spoling, som nÀstan omedelbart blir upptagen i slavhandel. Som vuxen fÄr han artistnamnet Kelten (Kit Harington) nÀr han kÀmpar sig fram som gladiator.
Han forslas till den lilla staden Pompeji pÄ randen till Vesuvius. DÀr faller han för den vackra köpmansdottern Cassia (Emily Browning), som ocksÄ Àr inspanad av av romaren Corvus (Kiefer Sutherland), bara nÄgot dygn innan det börjar mullra orovÀckande frÄn vulkanen.
Detta lÄter kanske som en given hit, en Gladiator korsat med en redig katastroffilm. Det kan vÀl inte gÄ fel? JodÄ.
Filmen, i regi av Resident evil-fantasten Paul WS Anderson, Àr nÀstan magiskt ospÀnnande. Varenda scen verkar ha nagelfarits med en liten nitisk dammsugare som för att garantera att allt eventuellt raffel avlÀgsnats direkt. HÀr begravs tidigt alla ambitioner att beröra publiken med rapp dialog, ÀlskvÀrda karaktÀrer och annat viktigt. Inte ens i actionscenerna tÀnder det till. MÀrkligt, just frÀcka stridscener brukar vara Paul WS Andersons trumfkort.
Kvar, förutom funderingar pÄ vem som skulle vinna i en fajt mellan en fantasyhjÀlte och en hemlig agent, finns Kit Haringtons kropp. I intervjuer har huvudrollsinnehavaren berÀttat om hur han trÀnat sÄ mycket för att bli gladiatortajt att han drabbats av förvrÀngd kroppsuppfattning.
Tveksamt om det var vÀrt det, sÄ hÀr i efterhand. Men hans kropp fÄr onekligen jobba hÄrt. Den blir nÀstan drÀnkt, konstant boxad pÄ samt piskad.
Men inte ens en superkropp kan maskera faktumet att det mÄste vara roligare att se lava torka Àn den hÀr filmen.