Nina Burton, recension av Dan Sjögren

Ny bok

Nina Burton

Variationer på imperfekt 

Bonniers

Många skyggar säkert för terminologin i titeln "Variationer på imperfekt" men här står imperfekt för något större. Ett förflutet som inte bara böjer in språket i grammatiska strukturer, utan i minnesdikter "där det försvunna är bevarat" som det heter i den inledande dikten. 

Samlingen består av fyrtio texter med rätt blandat innehåll. I den första vilar poeten inledningsvis i sitt fostervatten, längre fram får hennes tecknade figurer kroppar och hon upptäcker ord och "trevande verb".

Sedan växer hon upp och porträtteras av en tecknare, "tolv kilo ben", "sextiofyra procent vatten" och en "undrande blick". Hon hamnar till slut på det sommarställe som var scen i den senaste essäsamlingen.

Man möter en rad underbara bilder. Musiken, heter det, växte "ur noterna / som blommande träd / ur mörka äppelkärnor". Det är ju på pricken tänker man, men på bilders vis är den samtidigt öppen. Det är vi som ska göra musik av de där notkärnorna.

Burton har också en förmåga, som väl ligger bildskapandet nära, att se hur det ena hänger ihop med det andra, att peka på linjer och sammanhang. Diktjaget tänder gasen med en gnista, kokar upp vatten, häller i teblad och "något i oss", svarar i "släkt med gnistan, det sjudande 

/ vattnet och de mörka bladen".

Det låter som panteism, en sorts besjälad hållning som inte gör skillnad mellan människan och det som finns i världen. Allt personifieras. "Vart skulle vindarna nu / vända... sin håg", kan hon skriva. Och blommorna tvekar, meddelar hon, precis som vi. 

I den andra avdelningen anar man en mycket nära relation men "tiden vände" och hon hittade inte "tillbaka / till oss". Vännen är borta och ändå kvar, "i minnets trädgård". 

I den trädgården vandrar hon sedan runt i många dikter och berättar då om ögonblick som lever kvar, sådant som en nattlig stund i ett tält på Öland, en tur i Rom med "ett regn / av klockslag", och vid ett kloster där murarna "skälvde".

Det finns ett par fina porträttdikter, en av dem handlar om mormor som "tvättade / med tvål av aska". Den dikten kan föra tanken till Folke Isakssons samling Hos mormor.

Man möter vid några tillfällen formuleringar som är svåra att lösa upp, som när man dragit åt en knut för hårt. "Rörd av det avsiktslösa / ska jag inte höra suset", heter det till exempel på ett ställe. Där och i ett par andra passager blir jag inte riktigt insläppt. 

Dikterna är beskurna och förtätade. Varje poem är på någon knapp sida och varje strof innehåller genomgående två eller tre rader. 

Vi möter rader av kloka summeringar. "Mest mitt är nog det jag delat / om så bara i ord". Här skymtar också en stilfigur som ofta används, paradoxen. "De frånvarande tar ännu plats... som då förklingande toner / skrivna i en anan tid", fortfarande kan höras.

En annan vacker bild varierar samma tema: "Kraften hos det / som inte finns men ändå söker oss / som gnistorna längtar tillbaka / till elden".

Burton berättar om Lucy som för miljoner år sedan när hon blickar ”tillbakablick / mot det som lämnats", om en kvinna som flätade "halmen till en solhatt", om indianer som stoppade in "eldflugor i små lyktburar av gräs", en sorts ficklampor. Dikterna blir en expo där olika tiden och kulturer ställs ut.