Obeveklig och fartfylld gitarrglädje

Toronto-gitarristen Rasos tionde album Gypsybilly King fyller mig med oemotståndlig lust att ge mig ut på vägarna mot myrarna, älvarna, de blånade bergen, vidderna.

Foto:

Recension2020-07-23 06:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

MUSIK

Adrian Raso

Gypsybilly King

Asphalt Tango Records

Rak, obeveklig och fartfylld strömmar rockabilly-western-gypsy-musiken från Rasos gitarrer. Django Reinhardt-gitarr? Javisst, och på något spår även Stéphane Grappelli-fiol. Ett par låtar som Dark Waltz och Playa La Ropa får mig att sakta ner, veva ner rutan och insupa dofterna av vägdamm och barrskog. Men jämfört med albumet Devil’s Tale från 2014, i samarbete med rumänska Fanfare Ciocarlia, är Gypsybilly King inte lika eldfängt. Här saknar jag mässingsmästarnas tubor, saxofoner, klarinetter som ger mer variation, vildsintare sväng och än större melankoli.