Det måste vara en dröm som artist att bli bokad som underhållare i Stadsparken när festglada och uppvärmda Pridebesökare dansar in genom paraden. En lördag som denna, då folk vallfärdar till regnbågsparken i sommarvädret, är den så kallade manegen krattad, stajlad, friserad och festklädd. Det är så mycket folk att musiken börjar innan hela Pridetåget ens närmat sig slutstationen.
Det måste framförallt vara en dröm för The lovers of Valdaro att uppträda där eftersom de knappast hade fått samma uppskattning någon annan gång.
Deras musik är som gjord för det här sammanhanget, jag tror nästan att låtarna är komponerade i en optimal takt att vaja med regnbågsflaggor till.
Redan under inledande "Walk alone" gungar publiken med som att de vet vad de lyssnar på, men jag tror bara att det är ett väldigt passande soundtrack till situationen de befinner sig i.
Det här är en väldigt nybakad duo som inte hunnit bygga upp någon större fanskara ännu, sångaren Erik Høiby berättar att deras medverkan i vårens Melodifestival bara var fjärde gången de stod på scenen tillsammans.
Men det spelar ingen roll om de kör senaste singeln "Faster to nowhere", Mellofloppen "Somebody wants" eller "Lost forever" – publiken känner igen sig. Om jag ska vara snäll säger jag att det beror på att låtarna fastnar direkt – men jag gissar att det i stället kan bero på att de låter som mycket annat vi hört.
De flesta av Luleå Prides bokningar är nog avundsjuka på uppslutningen kring The lovers of Valdaro. Själv är jag mest avundsjuk på deras position eftersom det verkar som att scenen är enda platsen i hela parken där inte solen gassar på.
Möjligtvis skulle Erik Høiby och Adam Warhester kunna tänka sig att byta plats eftersom de därmed är ensamma om att inte synas så bra. Vilket är synd eftersom duon är snygga, rena och fixade där de står och svänger läckert på höfterna. Men särskilt engagerande är de inte, någon annan artist (Hampus Carlsson hej!) hade nog fått fart på Stadsparken på ett annat sätt.
Men vad gör väl det? Ingen bryr sig så mycket om vad som står på scenen, så länge det gungar skönt och känns rätt.
Det gör The lovers of Valdaro.