Det bästa sättet att finna lycka är att ha låga förväntningar men höga förhoppningar. Om Anders Janssons teori stämmer skulle förutsättningarna för högt betyg vara optimala. Senast jag såg honom, i Piteå för tre år sedan, var jag långt ifrån imponerad och klagade en del på hans medelåldershumor.
Därför var förväntningarna låga inför söndagskvällen i Kulturens hus, men med tanke på vad han går för fanns förhoppningarna där.
Han pratat en del om olika ”ismer” (optimism, pessimism, narcissism, nudism …) men jag gissar att titeln mest syftar på hans okritiska förhållande till materialet. Anders Jansson är en rolig kille, men långa stunder känns kvällen som ett underhållande bröllopstal som blivit för långt.
Ni kanske har varit där själva. En 50-årig släkting slår i glaset och ställer sig upp, eftersom det är en lustigkurre hoppas du på skratt men eftersom du hört för många utdragna halvlustigheter är förväntningarna låga.
Jansson berättar om vad han upptäckt med sina nya glasögon (byggarbetare i väst som visar sig vara dagisbarn, fartgupp som visar sig vara studenter) och något som låter som ett skratt framkallas av artighet. Han berättar om tyska nudister och du ler uppmuntrande för att det är tokigt när någon pratar om gungande snoppar. Vi provocerar fram skratt när han tipsar om självhjälpsböcker eftersom det är småfyndigt att komma på titlar som ”Deala med din egen skit” när det handlar om avföring och en inbunden ”Våga säga nej till att säga hej” för introverta.
Men, precis som i många bröllopstal, blir det för långt mellan poängerna och när han väl får till det vägrar han släppa taget om skämtet och utvecklar det till jag tröttnat.
Jag skrattar när han berättar om prinsessan Lillians besök i porslinsbutik och nämner att hon är död nu – men levde då. Det är inte lika roligt när han måste göra en scen av hur det hade varit om hon faktiskt var död.
Han drar ner asgarv kring en poäng om oro kring vad naprapatens tryck mot hans skinka kan innebära, men hade inte behövt dra hela berättelsen om hur han gått till både sjukgymnast, kiropraktor – eller vad som egentligen gick fel när han skadade sig.
Avslutningsvis drar han, passande nog, en historia om ett bröllop och halvvägs in i skämtet säger han; ”ni anar vart det här är på väg”. Och – ja. Vi anar. Vi vet faktiskt exakt vad du ska säga. Ändå envisas han med att hålla på poängen.
Mycket har blivit bättre sedan sist jag såg honom, hans imitation av en automatisk telefonsvarare håller hög klass och han håller skämten på en allmängiltigt ickepolitisk nivå. Tack för det.
Men för att verkligen ha behållning av föreställningen är det fördel om du serverats brudskål – eller genom att vara ”radikal optimist”.