Överraskande skildring av skogssamer och rasism

NY BOK

Kerstin Andersson

Vuovddesáme – Skogssamer i Flakaberg 

Översättning till lulesamiska: Per-Eric Kuoljok

Eget förlag

Författaren gör rätt i att överraska. I förordet styr hon boken till en skildring av hur staten behandlat samerna: ”Staten fick samer att skämmas för sitt ursprung genom det rasbiologiska institutets mätningar, fotograferingar, i ställningar och skolböcker. De tog ifrån mig och mina kusiner (med ytterst få undantag) släktens språk, lulesamiska, som en del i försvenskningsprocessen.”

Prästen Petrus Laestadius gav 1827 en mycket positiv bild av skogssamerna och deras liv. Senare hördes andra röster: ”Enda lösningen är att avskaffa skogslapparna och göra dem till fjällappar, eller lämna deras renar i fjällapparnas vård. Landet är för gott för renskötsel”, skrev Uppsalaprofessorn K. B. Wiklund.

Rasismen florerade och författarens faster ville aldrig säga att hon var same: ”Hon skämdes på något sätt.” Kerstin Andersson ser det som en följd av kyrkans och skolans syn på samer och på den rasbiologiska forskningen. Hon återger vittnens skildring av den svenske mannen som kom på besök till Flakaberg med en ung samekvinna och hur han presenterade sitt sällskap: ”… det är en lappjänta, hon är väldigt bra i sängen, behändigt hål att stoppa in den i.”

Luleås förste biskop Olof Bergqvist hejade på rasismen och protesterade mot förslaget att skära ner anslagen till rasbiologiska institutet. Han hävdade att det ”… måste prioriteras framför både växt- och djurförädling.” Hans uppfattning var att lapparna som stam skulle dö ut om de fick för mycket undervisning. Rasbiologen Herman Lundborg citerade ofta Luleåbiskopen.

Kerstin Andersson visar att det var kvinnorna som drev på organiseringen av samerna. Först barnmorskan och feministen Elsa Laula som skrev boken ”Inför lif eller död? Sanningsord om de lappska förhållandena”. Hennes födelsedag är nu samernas nationaldag.

Skogssamen och läraren Karin Stenberg i Arvidsjaur var en annan pionjär och politisk aktör. Hon tog initiativet till bildandet av Svenska Samernas Riksförbund 1950 och Samernas folkhögskola i Sorsele. Hon gav ut kampskriften ”Det är vår vilja – en vädjan till den svenska nationen från samefolket”.

Sedan finns det också ett samtida inslag i Kerstin Anderssons forskning, om den kända artisten Linnea Henriksson. Hon har skogssamiskt påbrå och just från Flakaberg. I sin blogg har hon skrivit: ”Man ansåg att blandras hade väldigt dåliga förutsättningar för att bli något bra. Blandras. Det var det min morfar ansågs vara.”

Kerstin Anderssons bok har ljuspunkter men är splittrad. Den växlar mellan intressanta skildringar om skogssamelivet och dess speciella människor och så rena uppräkningar av släkter som knappast intresserar andra än just dessa släkter. Där hade det behövts en redaktör som styrt upp bokarbetet.

Till sist får vi förklaringen till bokens alla ”gamla” färgbilder: de är svartvita bilder som kolorerats av Nils Harnesk.