Överraskande skildring av skogssamer och rasism

Omslaget överraskar. Det Àr en skildring av skogssamer, men pÄ fÀrgbilden ser vi mÀnniskor kring en bil. Bilden Àr frÄn 1946 och saknar samiska attribut, ingen bÀr samekolt. Och tog fotografen Alf Enström verkligen en fÀrgbild Äret efter krigsslutet?

PÄ den stora bilden flottas en bil över LivasÀlven 1952. PÄ bilden, tagen av Alf Enström, syns Olivia Enström, Eva Enström och Arne Enström. PÄ övre bilden till höger artisten Linnea Henriksson med skogssamiska rötter i Flakaberg. De tvÄ nedre bilderna visar de samiska aktivisterna Karin Stenberg och Elsa Laula.

PÄ den stora bilden flottas en bil över LivasÀlven 1952. PÄ bilden, tagen av Alf Enström, syns Olivia Enström, Eva Enström och Arne Enström. PÄ övre bilden till höger artisten Linnea Henriksson med skogssamiska rötter i Flakaberg. De tvÄ nedre bilderna visar de samiska aktivisterna Karin Stenberg och Elsa Laula.

Foto: Fotograf saknas!

Recension2023-03-29 06:07
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

NY BOK

Kerstin Andersson

VuovddesĂĄme – Skogssamer i Flakaberg 

ÖversĂ€ttning till lulesamiska: Per-Eric Kuoljok

Eget förlag

Författaren gör rĂ€tt i att överraska. I förordet styr hon boken till en skildring av hur staten behandlat samerna: ”Staten fick samer att skĂ€mmas för sitt ursprung genom det rasbiologiska institutets mĂ€tningar, fotograferingar, i stĂ€llningar och skolböcker. De tog ifrĂ„n mig och mina kusiner (med ytterst fĂ„ undantag) slĂ€ktens sprĂ„k, lulesamiska, som en del i försvenskningsprocessen.”

PrĂ€sten Petrus Laestadius gav 1827 en mycket positiv bild av skogssamerna och deras liv. Senare hördes andra röster: ”Enda lösningen Ă€r att avskaffa skogslapparna och göra dem till fjĂ€llappar, eller lĂ€mna deras renar i fjĂ€llapparnas vĂ„rd. Landet Ă€r för gott för renskötsel”, skrev Uppsalaprofessorn K. B. Wiklund.

Rasismen florerade och författarens faster ville aldrig sĂ€ga att hon var same: ”Hon skĂ€mdes pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.” Kerstin Andersson ser det som en följd av kyrkans och skolans syn pĂ„ samer och pĂ„ den rasbiologiska forskningen. Hon Ă„terger vittnens skildring av den svenske mannen som kom pĂ„ besök till Flakaberg med en ung samekvinna och hur han presenterade sitt sĂ€llskap: ”
 det Ă€r en lappjĂ€nta, hon Ă€r vĂ€ldigt bra i sĂ€ngen, behĂ€ndigt hĂ„l att stoppa in den i.”

LuleĂ„s förste biskop Olof Bergqvist hejade pĂ„ rasismen och protesterade mot förslaget att skĂ€ra ner anslagen till rasbiologiska institutet. Han hĂ€vdade att det ”
 mĂ„ste prioriteras framför bĂ„de vĂ€xt- och djurförĂ€dling.” Hans uppfattning var att lapparna som stam skulle dö ut om de fick för mycket undervisning. Rasbiologen Herman Lundborg citerade ofta LuleĂ„biskopen.

Kerstin Andersson visar att det var kvinnorna som drev pĂ„ organiseringen av samerna. Först barnmorskan och feministen Elsa Laula som skrev boken ”Inför lif eller död? Sanningsord om de lappska förhĂ„llandena”. Hennes födelsedag Ă€r nu samernas nationaldag.

Skogssamen och lĂ€raren Karin Stenberg i Arvidsjaur var en annan pionjĂ€r och politisk aktör. Hon tog initiativet till bildandet av Svenska Samernas Riksförbund 1950 och Samernas folkhögskola i Sorsele. Hon gav ut kampskriften ”Det Ă€r vĂ„r vilja – en vĂ€djan till den svenska nationen frĂ„n samefolket”.

Sedan finns det ocksĂ„ ett samtida inslag i Kerstin Anderssons forskning, om den kĂ€nda artisten Linnea Henriksson. Hon har skogssamiskt pĂ„brĂ„ och just frĂ„n Flakaberg. I sin blogg har hon skrivit: ”Man ansĂ„g att blandras hade vĂ€ldigt dĂ„liga förutsĂ€ttningar för att bli nĂ„got bra. Blandras. Det var det min morfar ansĂ„gs vara.”

Kerstin Anderssons bok har ljuspunkter men Àr splittrad. Den vÀxlar mellan intressanta skildringar om skogssamelivet och dess speciella mÀnniskor och sÄ rena upprÀkningar av slÀkter som knappast intresserar andra Àn just dessa slÀkter. DÀr hade det behövts en redaktör som styrt upp bokarbetet.

Till sist fĂ„r vi förklaringen till bokens alla ”gamla” fĂ€rgbilder: de Ă€r svartvita bilder som kolorerats av Nils Harnesk.