NY BOK
Kerstin Andersson
VuovddesĂĄme â Skogssamer i Flakaberg
ĂversĂ€ttning till lulesamiska: Per-Eric Kuoljok
Eget förlag
Författaren gör rĂ€tt i att överraska. I förordet styr hon boken till en skildring av hur staten behandlat samerna: âStaten fick samer att skĂ€mmas för sitt ursprung genom det rasbiologiska institutets mĂ€tningar, fotograferingar, i stĂ€llningar och skolböcker. De tog ifrĂ„n mig och mina kusiner (med ytterst fĂ„ undantag) slĂ€ktens sprĂ„k, lulesamiska, som en del i försvenskningsprocessen.â
PrĂ€sten Petrus Laestadius gav 1827 en mycket positiv bild av skogssamerna och deras liv. Senare hördes andra röster: âEnda lösningen Ă€r att avskaffa skogslapparna och göra dem till fjĂ€llappar, eller lĂ€mna deras renar i fjĂ€llapparnas vĂ„rd. Landet Ă€r för gott för renskötselâ, skrev Uppsalaprofessorn K. B. Wiklund.
Rasismen florerade och författarens faster ville aldrig sĂ€ga att hon var same: âHon skĂ€mdes pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.â Kerstin Andersson ser det som en följd av kyrkans och skolans syn pĂ„ samer och pĂ„ den rasbiologiska forskningen. Hon Ă„terger vittnens skildring av den svenske mannen som kom pĂ„ besök till Flakaberg med en ung samekvinna och hur han presenterade sitt sĂ€llskap: â⊠det Ă€r en lappjĂ€nta, hon Ă€r vĂ€ldigt bra i sĂ€ngen, behĂ€ndigt hĂ„l att stoppa in den i.â
LuleĂ„s förste biskop Olof Bergqvist hejade pĂ„ rasismen och protesterade mot förslaget att skĂ€ra ner anslagen till rasbiologiska institutet. Han hĂ€vdade att det â⊠mĂ„ste prioriteras framför bĂ„de vĂ€xt- och djurförĂ€dling.â Hans uppfattning var att lapparna som stam skulle dö ut om de fick för mycket undervisning. Rasbiologen Herman Lundborg citerade ofta LuleĂ„biskopen.
Kerstin Andersson visar att det var kvinnorna som drev pĂ„ organiseringen av samerna. Först barnmorskan och feministen Elsa Laula som skrev boken âInför lif eller död? Sanningsord om de lappska förhĂ„llandenaâ. Hennes födelsedag Ă€r nu samernas nationaldag.
Skogssamen och lĂ€raren Karin Stenberg i Arvidsjaur var en annan pionjĂ€r och politisk aktör. Hon tog initiativet till bildandet av Svenska Samernas Riksförbund 1950 och Samernas folkhögskola i Sorsele. Hon gav ut kampskriften âDet Ă€r vĂ„r vilja â en vĂ€djan till den svenska nationen frĂ„n samefolketâ.
Sedan finns det ocksĂ„ ett samtida inslag i Kerstin Anderssons forskning, om den kĂ€nda artisten Linnea Henriksson. Hon har skogssamiskt pĂ„brĂ„ och just frĂ„n Flakaberg. I sin blogg har hon skrivit: âMan ansĂ„g att blandras hade vĂ€ldigt dĂ„liga förutsĂ€ttningar för att bli nĂ„got bra. Blandras. Det var det min morfar ansĂ„gs vara.â
Kerstin Anderssons bok har ljuspunkter men Àr splittrad. Den vÀxlar mellan intressanta skildringar om skogssamelivet och dess speciella mÀnniskor och sÄ rena upprÀkningar av slÀkter som knappast intresserar andra Àn just dessa slÀkter. DÀr hade det behövts en redaktör som styrt upp bokarbetet.
Till sist fĂ„r vi förklaringen till bokens alla âgamlaâ fĂ€rgbilder: de Ă€r svartvita bilder som kolorerats av Nils Harnesk.