Denna utvandring har skildrats i sakprosans form, men Linus de Faire väljer att skildra den skönlitterärt. Han har två utgångspunkter, åren 1909 och 1975 och de omänskliga förhållandena och den politiskt oroliga situationen i Sydamerika under de båda decennierna.
Utvandringen 1909 till Brasilien är den sista och det var tidningen Norrskensflamman som propagerade för utvandring. Vid denna tid är tidningen, som senare blir kommunistisk, Socialdemokraternas partiorgan i Norrbotten.
Bokens första kapitel tar avstamp i Brasilien och Argentina på 1970-talet. Statskupp och störtandet av peronisterna och den våldsamma jakten på vänsteranhängare. I andra kapitlet är året 1909 och resan över Atlanten. Den kräver många dödsoffer och förhållandena blir inte bättre i den brasilianska vildmarken. Familjen Kempe har drömt om palmer, bananer och annat exotiskt som de läst om. Här kommer allt att växa!
Familjen hamnar i djungeln och måste först bygga ett hus att bo i. Under det strävsamma arbetet med att försöka överleva krymper familjen när naturkatastrofer och sjukdomar härjar. Sedan också matbrist. Jorden de tilldelats är bördig men svårodlad för ovana norrbottningar.
Det som sedan följer är 364 sidor av elände för familjen Kempe, först i Brasiliens djungel och sedan av nya generationer Kempe i Argentina, dit de lockas med hopp om ett bättre liv. Så blir det inte och drömmen väcks om att få återvända till Sverige.
Det är en mycket tung skildring Linus de Faire gör av denna svenska utvandring. Alltför tung, och med få möjligheter för läsaren att komma människorna in på livet. Det blir för många människor och de förblir alltför anonyma. Läsaren får inte heller veta något om livet i Kiruna, vad det är som fick familjen att lämna landet.
Det är alltså en roman, men i slutet av boken dyker den svenske författaren Per Olov Enquist plötsligt upp och träffar en av Kirunafamiljens släktingar. Så det blir lite sakprosa. Enquist är ute i samma ärende som Linus de Faire, samlar material för en egen skildring av utvandringen till Brasilien.
Någon sådan roman blev det inte. Enquist gav upp, konstaterade att det hade blivit en roman utan liv. Han åkte hem och skrev ”Musikanternas uttåg” om den spirande svenska arbetarrörelsen. Det gjorde han rätt i.