Maia Hirasawa inleder med titelspåret från senaste albumet ”Vacker och ful”. Med sig på scenen har hon två medmusikanter och det skapas det en riktigt trevlig atmosfär. Det är filmisk musik och Maia
Hirasawa gör med hjälp av effektpedaler till sin elgitarr, att det nästan känns som att sitta på vägkrogen ”The Roadhouse” från den legendariska tv-serien Twin Peaks. Eller, snarare så önskar jag att jag gjorde det. Men musiken får en att tänka i de banorna, och det är en väldigt bra sak.
De två efterföljande låtarna ”Tar mig upp” och ”Kärleken” är också från det senaste albumet, som är Maia Hirasawas första helt på svenska. På tidigare album har hon växlat mellan att sjunga på engelska, svenska och japanska.
- Vi är bara tre musiker men försöker låta som sjutton, säger hon i mellansnacket. ^
När de gör det ökar också tempot, som i exempelvis ”And i found this boy”. Det fartfyllda och mer explosiva låtarna passar inte riktigt in med inramningen. Det känns mer som något för sommarfestivalerna.
Kvällens konsert är helt klart som bäst när det är mer avskalat. Som i låten ”Taiyo”. En lugn vemodig låt på japanska. Det enda som hade kunnat göra det bättre hade varit om vi suttit på någon lite ruffigare servering, för att inte hänga ut någon näringsidkare så nämner jag inga namn.
I sin repertoar blandar Maia Hirasawa ganska friskt mellan nytt och gammalt. Även om hennes cover på The Arks melodifestvalvinnande låt ”The worrying kind” är riktigt bra så känns låtvalen lite spretiga. Det kanske hade varit bättre att löpa linan ut och främst spela låtar från det senaste albumet. Det är en intim spelning med en mindre publik, så de äldre hitlåtarna hade nog gjort sig bättre i ett annat sammanhang, eller som extranummer.
Innan avslutande låten ”Aldrig” tackar hon ödmjukt publiken. Eftersom det känns som att vi i publiken nästan sitter med på scenen är det oundvikligt att inte fyllas med en bra känsla i kroppen. Maia Hirasawa är otroligt professionell och har en grym utstrålning. Hennes skratt smittar av sig på publiken.
Efteråt ropas hon självklart upp för extranummer och i det sista, ”Gothenburg”, tar hon av sin kimono och tar mikrofonen från stativet. En skön avslappnad avslutning. Hon byter till och med ut Göteborg mot Luleå i den sista versen. Trevligt!