Det är mycket som ska få plats under Lalehs 90 minuter på scen på Kirunafestivalens sista kväll. Med 20 år i ryggen som artist och ett dagsfärskt album trängs både framåtrörelsen och tillbakablicken.
Kvällens spelning är den andra på hennes jubilarturné och det visar sig snabbt att det inte är en vanlig festivalspelning - det är en genomtänkt produktion.
Otaliga klädbyten som avlöser varandra, kvartett-kör som också dansar, bandmedlemmar som byter instrument, stor bildskärm och flygande sängar som dekor.
Det är skört och starkt. Ångestdrivet varvat med dagis-pop. Gulligt och coolt.
Laleh får med hela paletten och gör att den gråa himmel känns rosasprakande under lördagskvällen.
"Goliat" har blivit närmast en svensk klenod och tagit över skolavslutnings-tronen från Ted Gärdestads "Sol vind och vatten". Och när allsången från Kirunaborna ekar ut över kvällen, känns det nästan lika berörande som när små, ljusa och trevande röster tar ton i kyrkor runt om i landet. Och när hon tillsammans med publikens bidrag gör "Bara vara mig själv", letar sig blodet tillbaka till tårna.
Hennes konstnärliga finess och älva-liknande framtoning är det som gör att hon ständigt lyckas behålla en originalitet som tappats bort i den generiska poppen som toppar listorna.
I korta stunder blir det dock även det som ligger konserten i fatet. Den huttrande publiken känns inte öppen för det spejsigt jazziga inslagen i "Minnet av ett hav" och "Magkänslan".
Konserten snubblar även på det högsta betyget på grund av publikuppslutningen. Det är svårt att bortse helt från det halvtomma centrumtorget och där majoriten av dem som vågat sig ut står med händerna i fickorna.
Men på det stora hela spelar det mindre roll.
Laleh berättar en saga med en orubblig förmåga att blanda det mörka med det ljusa och hela tiden med hoppfullheten som fond.
Möjligt till den grad att våra bröst känns en aning lättare än innan.
Recension
Laleh
Kirunafestivalen
Lördag klockan 22:00, LKAB-scenen
Längd: Cirka 90 minuter
Publik: Klicken närmast scen var underbart engagerad, men generellt sett var den gles, frusen och stillastående.
Bäst: Den otroliga koreografin till "Alla tittar på mig".
Sämst: Nya "When good ain't good" behövs inte och gör att energin dalar i ett par minuter.
Betyg: 4