Till att börja med bjuds publiken på tio minuter uppvärmning från Therese Sandin. Hon kliver ut på scenen som en framfusig sjuksköterska med klänningen full av venussymboler och drar vassa skämt om kletiga bäbisar och nätdejtande. Hon har en tydlig persona som, trots att det gått tre timmar sedan afterworken startade, inte får publiken att fnissa mer än försiktigt.
Sedan kliver det ut en alldaglig kille, med välstruken skjorta och ängslig kroppshållning och berättar saker vi redan vet om. Den fullsatta stora salen skrattgråter från första stund.
Johan Glans tar avstamp i hans erfarenhet från världsomfattande turné och startar med konstateranden om att irländare pratar obegriplig engelska och Amsterdam är full av påtända turister.
Är det någon av läsarna som skrattar? Känns innehållet nytt?
Tänkte väl det.
Men när Johan Glans berättar går det inte att hålla tillbaka garvet. Hans scenpersonlighet är så minimalistisk och pricksäker att han skapar stor underhållning på samma sätt som hans diarré i Sydafrika skapade oro – med tystnad. "Finns det ljud, finns det hopp", säger han och de små iakttagelserna kan inte träffa mer rätt, även om citatet inte alls stämmer denna kväll.
Han tar upp en av de mest omtalade scenerna genom tiderna och gör det till guldkorn. När han berättar om hur han låste ut sig på hotellet i bara kalsonger är det illusionen av felsägningar och perfekt avvägda tveksamheter som gör historien som ny. "Jag stod där och borstade tänderna i kalsongerna – eller i munnen – framförallt i munnen".
Johan Glans ger en bild av att han är något osäker och fumlig när han konstaterar att föreställningen har havererat efter att ännu en till synes oplanerad groda lämnat munnen. "Det är inte berättarkonst direkt", konstaterar han och sätter fingret på vad det faktiskt är.
Han är en konstnär, troligtvis landets bästa berättarkonstnär. Enda minuset är egentligen att han fastnat i ett gubbtänk där världen består av heterosexuella par och kvinnor är något som alla män "älskar men är lite rädda för".
Den röda tråden som blivit allt vanligare på standupscener saknas helt och det känns som att Johan Glans bara pratar om det som dyker upp i hans huvud, sedan släpper han (den obefintliga) tråden och pratar spontant om något annat. Givetvis är det planerat men han gör det med en spelad försiktighet och med sådan exakt tvekan att vi inte märker det.
Han behöver inte hoppa på politiker eller göra några Magnus Betnér-utfall för att dra ner skratt. Det räcker med att berätta om en tveksam bröllopsnatt eller kliva in med glitterskjorta som extranummer för att bli älskad.
Vi tycker om Johan Glans som den osäkra och vanliga pojke vi tror att han är.