Polisen (Angelica Alkberg Amrén) stegar in på scenen och gör resten av sällskapet oroligt.
Sommarteatrarna brukar dessutom vara extra populära och, vem vet, kanske fanns det en del som inte fick tag i biljetter förrförra året.
Det var när Norrbottensteatern fyllde 50 år 2017 och tilldelades extra bidrag som satsningen på friluftsteater startade. Nu är det en tradition man inte vill vara utan. Det har bjudits på många underhållande föreställningar och det känns alltid som att miljön omkring har varit en extra inspirationskälla och att allt blir mer lössläppt utomhus.
Ett extra inslag av dramatik är vädret. På premiären hänger regnet i luften, men vi klarar oss utan att bli blöta.
Ett visst mått av publikinteraktion tillhör sommarteatern. Någon får svara i telefonen, vi klappar takten och sjunger med och då och då hörs utrop av de yngsta, vilket visar att detta verkligen fångar dem. Kanske är det nästan i läskigaste laget när tigrarna ryter bakom planket, men jag törs nog utan att spoila alltför mycket avslöja: Ingen blir uppäten.
Här bakom finns tigrarna.
Om någon ber mig berätta handlingen på fikarasten imorgon, så skulle det nog bli ett sammelsurium av lösa trådar och ingen skulle förstå de komiska poängerna återgivna i efterhand. Det här bygger på tajming, en varm blick för mänskliga tillkortakommanden, scennärvaro, samspel, kvicka vändningar, fyndiga repliker och – inte minst – karaktärerna.
Korvgubben (Tomas Isacsson) säljer korv till Loranga (Mattias Alkberg) och Masarin (Nora Bredefeldt).
Mattias Alkberg är inget annat än ett fynd. Han går från punk-ikon och svårmodig poet och omfamnar rollen som den narcissistiske men ändå oerhört charmige och i grunden snälla pappan Loranga. Hans mimik, hur han tvinnar håret när han blir besvärad, det sätt han bryter ihop på när han blir av med sin papegoja och hur han divigt ställer sig främst i sångnumren firar komiska triumfer.
Loranga gillar att stå i centrum och när han inte gör det ser han till att ändra på det.
Men han vore inget utan sina medspelare. Nora Bredefeldt gör karaktären Masarin smått rörande och samspelet mellan henne och Alkberg bär pjäsen igenom. Sedan har vi surtanten, Luleå kommuns representant, förälskad i statsminister Kristersson, alias Linda Wincent, som är så träffande rolig både i sig själv och genom den totala kontrast hon utgör mot den bohemiska Loranga-familjen, där även Dartanjang, spelad av en oigenkännlig Karin Paulin ingår.
Dags för gruppfoto.
För att slänga in ytterligare en joker i leken kommer även Tjuven Gustav, spelad av Erik Kaa Hedberg in och ställer till oreda och därutöver finns ytterligare några fina karaktärer.
Sommarteater när det är som bäst.
Maria Ekman är på teater med sonen Levi Ekman, åtta år, såg föreställningen redan förra gången den spelades för två år sedan och ikväll blir det favorit i repris. "Helt underbar, väldigt kul och passar till både vuxna och barn", berättar Maria. "Bra! Den är rolig och spännande och så är det pyttepyttelite läskigt med tigrarna"; säger Levi som skrattar sig igenom föreställningen.
Fredrik Erixon Rask, Evald Rask, fyra år, Elin Rask och farmor Carina Erixon är på teater tillsammans. "Den är mycket rolig. Myhcket bra", säger Fredrik. "Lite knasig", säger Evald. "Jag tycker den är jättebra och rolig men lite läskigt med tigrarna", säger Elin. "Otroligt bra och väldigt rolig", säger farmor Carina.
Kalle Norrbin är på teater med barnen Noomi, sju år, och Elle, nio år. "Den är busig och rolig", säger Kalle. "Jag tycker att den är jättebra", säger Noomi. "Bra för att den är spännande", säger Elle.
Så här tyckte Tilde Erixon, sju år: Jättebra. De var roliga.
Scenografin är bohemiskt härlig.
Kommunens representant, surtanten (Linda Wincent) spelar xylofon och de övriga hakar på. Från vänster Gökmorfar (Tomas Isacsson), Masarin (Nora Bredefeldt), Dartanjang (Karin Paulin) och Tjuven Gustav (Erik Kaa Hedberg).