Jag erkänner att när jag lyssnade in mig på henne i förväg så tyckte jag att det kanske inte riktigt var någon musik för mig. Långsamheten, melankolin – det blev för mycket och för enahanda. Men att sedan möta henne live blev en annan upplevelse. Njutbar och helande.
Hon startar konserten utan snack. Sätter sig på en pall och bara börjar sjunga. Ska det bli så här tänker man? Det känns lite tillbakalutat, men musiken suger omedelbart tag i en. Och snart börjar hon prata också. Hon presenterar bandet med stor värme och berättar att de har musicerat tillsammans i 25 år. Det märks. Det är totalt samspelt, de vet exakt var de har varandra.
Sophie Zelmanis sånger är fortfarande melankoliska så klart, och hennes röst ännu mer. Men det uppstår en dynamik mellan henne och musikerna som gör att det inte känns tråkigt en enda minut. Basisten Thomas Axelsson och trummisen Peter Korhonen gör sina jobb oklanderligt, men det är gitarristen, Lars Halapi, som även är Sophie Zelmanis producent, som strör guld över arrangemangen med sin gitarr och sina solon. Nu önskar jag att jag vore bättre på musikaliska referenser, men jag undrar litegrann hur det låter inne i nästa konsertsal där det är flamenco-tema samma kväll. Det är melodiskt och rytmiskt och flera gånger sitter man bara och blundar och vaggar på sin stol med ett leende på läpparna under hans suggestiva gitarrspel. Han spelar piano också förresten.
Men tillbaka till kvällens sångerska. Det är något med hennes scenpersonlighet och låtarna och alltihop som smälter ihop väldigt fint. Det blir intimt, det tar sig innanför huden. Ett par extra hängivna män i publiken kan inte låta bli att säga högt vad de känner för henne. Men ändå inte så att det blir otrevligt eller oförskämt.
Hon berättar att hon är som lyckligast när hon skriver låtar. Där kan hon göra allt, drömma och älska, men "i verkliga livet är jag skitdålig, speciellt på kärlek. Så bli inte kär i mig, då får ni en massa problem", säger hon spefullt.
"För sent!" ropar någon.
Texterna är på engelska. De är inte särskilt tillkrånglade men har en underfundig ton. Exempelvis "To know you means a lot of things/Lot of love, lot of dreams/Lot of loss, lot of lies/Lot of dreams, lot of dreams". Eller "A morning prayer/An evening prayer/So many prayers/Those days/So many prayers". Det är fint!
Hon sjunger äldre låtar varvat med några från sitt senaste album "Sunrise", det tolfte i ordningen. Hon låter också publiken önska. Den ena av nyss nämnda män önskar "Happier man" och det blir en riktig höjdare med ljusstjärnor som dansar runt lokalen. Den andre mannen önskar "Travelling" och han ska också få sin önskan uppfylld. Men, erkänner hon, hon kommer inte ihåg texten, så hon ber att någon i publiken ska hjälpa henne att ta fram den på mobilen och skicka fram och det får hon hjälp med och det går ju bra. En sådan grej gör väl bara den artist som har spelat 25 år ihop med sitt band.
På slutet går hon runt och handhälsar med hela första bänkraden, och jodå, mannen som önskade "Travelling" får till och med en kram.
Och jag går ut ur Kulturens hus och känner mig lugnare, gladare, inte stressad längre, mera hel.